Träningen från marken med Vento fortsätter. Kapsonen med fast nosjärn fungerar bättre att använda då den är tydligare för hästen. Vento, som enligt min uppfattning är en häst med personligheten LBI, Left Brain Introvert, behöver tydliga signaler så att det inte är någon tvekan om vad som önskas. Pga blåsten idag var han något ofokuserad eftersom saker fladdrade och skramlade runt omrking, det behövs mer jobb med störande moment. Nu när Vento och Titan har gått ihop märks det också hur pass fäst Vento har blivit vid Titan, så fortsättningsvis kommer vi att ta upp dem var och en för sig istället, så att de vänjer sig vid att vara ifrån den andre, och så att de är bekväma med att vara ensamma med människan.

Slutan för Vento fungerar bättre och bättre för var gång, men det är klart, när saker stör runt omkring får han svårt att fokusera på människan och vad den vill, särskilt när det är svårare saker eller sådant som är jobbigt kroppsligt sett. Idag förstod han slutan bättre, men hade svårare att koncentrera sig och lyssna pga blåsten och dess bieffekter.

När Vento och Titan var utsläppta igen, tog vi upp Perla och Gloria. Gloria visade också att hon är väldigt fäst vid Perla och när jag gick bort först till ridbanan, utomsynhåll för Gloria, började Gloria gnägga högt och gällt efter Perla. Perla svarade vid något tillfälle också, så även dessa två damer behöver vi ta och träna var och en för sig.

Perla är så tydligt samarbetsvillig.   Hon vill röra på sig och är gärna till lags. Ibland speglar dock hennes ras och könstillhörighet igenom, då hon blir lite envis och tjurig. Allt som oftast är hon dock till lags och accepterar att bli korrigerad.

Vi tränade på galoppfattningarna, få henne att galoppera lite mer sansat på volten. Hon fattar nu rätt galopp i varje varv, men när hon blir trött blir det oftast höger, så jag får passa mig lite och inte träna henne för trött. Bäst är att börja med vänster galopp så att hon har mest energi kvar då, och när hon är lite tröttare låta henne rulla på i höger. Dock får jag nog se upp så att hon inte är överladdad när hon ska fatta vänster galopp, för då blir det mycket hopp och studs på stället kan jag tänka mig. Jag får växla lite och börja med höger galopp ibland också. Perla tycker om att galoppera fort, så jag får jobba med att be henne sansa sig, men samtidigt hålla igång tillräckligt mycket för att hon ska orka galoppera och inte gå ner i trav, det är en balansgång.

Gloria var idag besvärligare att träna tyckte Erik. Hon ville gärna bort till Perla och hade svårt att koncentrera sig. Jag tror att Gloria är en LBE, Left Brain Extrovert, eftersom hon behöver övertalning för att göra saker och när hon inte vill försöker hon springa iväg från jobbet, eller agerar utåt på annat vis. Hon är rar och snäll när man borstar och styr med henne, men man får vara noga med att göra saker i lite långsam takt och höja nivån gradvis.

Olika människor gillar ju olika typer av hästar och deras personligheter. När man skaffar sig en häst är det bra att förstå vilken personlighet hästen har och varför den svarar på ett visst sätt när man tränar den. Alla hästar vi har här är olika i personligheterna. Ju mer träning de får kontinuerligt, ju mindre stark blir deras personlighet, mer hanterbar så att säga. Titan som nu har fått vila ett bra tag blir mer och mer introvert tycker jag.

Det är väldigt intressant, detta med hästars personlighet, tycker jag. Jag kan förstå varför man gillar olika typer av hästar, för vi människor är ju väldigt olika vi med. I olika faser i livet behöver vi kanske olika hästar runt omkring oss.   

Genom att jobba Aventajado från marken i kapson med fast nosjärn har vi på kort tid fått honom att förstå slutarörelsen. Till en början blir det mest att lära in tekniken, sedan får man börja jobba på att få rörelsen att inverka rätt.  

Med kapsonen kan man placera Ventos huvud på rätt sätt. Med körpisken kan man få bakdelen att flyttas innanför spåret och även hålla bogen kvar på spåret.

Jag kanske har berört ämnet tidigare men här kommer i så fall mina reflektioner igen.  

Akademisk ridkonst är för mig ett logiskt sätt att utbilda sin häst. För mig finns det inga motstridigheter i teorin eller praktiken, det går en röd tråd genom allt, från första stunden med unghästen, till den fullt utbildade skolhästen om man så vill.

Genom att förstå biomekaniken bakom tillvägagångssättet, blir det teoretiskt förståeligt varför man gör på ett visst sätt och vad man vill uppnå. Det finns alltid ett svar på frågan varför. När man som ryttare förstår vad som rent fysiskt händer i hästens kropp när man ber den om att föra sig på ett visst sätt, blir det begripligt vad man eftersträvar.

När man till en början arbetar hästen på volt, framåt och nedåt, handlar det om att få hästen att slappna av fysiskt och mentalt i sin kropp, att den blir redo att ta emot instruktioner från ryttaren/den som för den. Man ber den om att nå ett läge där man kan bygga vidare utbildningsmässigt sett. Man skapar en stadig grund att fortsätta på. Ryttaren lär sig att förstå vad som är korrekt och vad som är fel och hur man korrigerar felen. Det är inte farligt att göra fel, det viktiga är hur man korrigerar felen, som jag hört Bent Branderup säga många gånger.   

När man kan få hästen att föra sig avslappnat på volt i båda varven, framåt och nedåt med rätt böjning och ställning har man en grund som man kan ta med sig i alla gångarter. Man kan få hästen att kliva mer framåt med sina bakben därmed bära upp ryttaren bättre. Man kan då börja jobba med hästens inner bakben och ytter bakben, vart de placeras, man kan också börja föra hästens bogar.

Detta är en grund som för mig är självklar för alla hästar, oavsett vilken disciplin man sedan ägnar sig åt. Man behöver inte ha en önskan om att rida de högre skolorna inom dressyr för att vilja ge hästen en bra grundutbildning.   

Idag var det dags för Erik att rida lektion på Aventajado för mig igen. Vi började med skritt på volt, framåt och nedåt med ställning och böjning. Höger varv är fortsatt svårare, så det får vi jobba mer med.

Övergång från skritt till trav och ner till skritt igen går ganska fint. Vento tenderar att bli lite kort i steget i skritten innan han går upp till trav dock. Jag förmodar att han blir lite spänd just i övergången, efter några steg travar han på med lite längre steg. Övergångarna ner till skritt blir bättre och bättre.

Erik fick också fatta galopp i båda varven på volten. Vänster galopp gick lättare att fatta än höger galopp. Galoppfattningen var mest tänkt som en kontroll att Vento förstår att fatta både höger och vänster galopp och det gick bra.   

Därefter gick vi tillbaka till skritt igen och provade öppna på volt. Det är viktigt att se till att det blir "bogen in" istället för "bakdelen ut" när man rider öppna. Många tenderar att lägga till inner skänkeln längre bak på hästen, för att få hästen att gå sidvärtes, men då blir det just sidvärtes, inte en öppna. Öppnan har till uppgift att lära hästen att bära mer vikt på inner bak och att lätta på ytter bog.

Det är viktigt att det är yttertygeln som för in bogarna och att inner skänkel bibehålls i sitt normalläge. Inner skänkel kan be inner bak om att träda längre in under hästen. När man lägger an ytter tygel mot hästens ytterbog, är det viktigt att inte dra och korta upp yttertygeln. Vi vill att hästen ska länga sin yttersida och söka sig till yttertygeln. Om ytter tygel kortas upp, kommer hästen att tappa sin böjning, kanske rent utav böja sig åt fel håll. Man får vara aktsam så att man just lägger an yttertygeln och att man vrider sina axlar inåt. Hästen ska följa med ryttarens kropp, ryttaren ska inte tappa hästens kropp. Precis som mannen i dansen för kvinnan, ska ryttaren föra hästen. Man ska inte släpa runt sin partner på dansgolvet, eller dansa iväg utan. Det gäller att fånga upp hästen och föra den med sig.

Nåväl, öppnan gick ganska fint. Jag fick påminna Erik lite om att inte ta mer i innertygeln (för att undvika förböjning i halsen) utan att just föra yttertygeln, då gick det ganska bra.   

Därefter försökte vi oss på slutan, och det var inte alls lika lätt! Till att börja med fungerade hjälperna på volten inte alls, så vi provade istället längs en långsida, vilket inte heller gick. Vi ställde oss i mitten av ridbanan och flyttade framdelen för yttertygel, vilket gick bra. Att flytta bakdelen för inner skänkel gick bra, men att flytta bakdelen för ytter skänkel, nej, det gick bara inte.

Vi försökte åter igen vid staketet på långsidan, nu enbart med att flytta bakdelen in på spåret för ytter skänkel, oavsett nackställning och halsböjning. Att flytta bakdelen inåt på spåret på detta vis fungerade hyfsat.    Därefter bad Erik om ställning inåt (mot ridbanans mitt) och rörelse framåt ur den placeringen, och det gick sådär. Vento förstod inte alls övningen och blev frustrerad. Han ville hellre bara gå framåt längs spåret.

När jag har tränat Vento från marken så har jag tyckt att han har varit ganska så tung på inner bog. Har detta med slutan att göra?   I och med att öppnan får ytter bog att bli lätt, så tänker jag att slutan då ska få inner bog lätt. Om hästen hänger tungt på inner bog, är det kanske ett tecken på att den inte bär med ytter bak? Rent utav har svårt att bära med ytter bak?

Efter att ha försökt några gånger fick det vara nog för idag. Det var mycket jobb för litet resultat. Istället gick vi över till övningarna från början, att skritta på volt och röra sig i öppna. Vento hade inga problem med att hitta i de för honom välkända övningarna.    Även om det ibland blir lite motgångar, är det inget som han stressas upp av, han hittar snabbt tillbaka till lugnet.

Vi kommer nu pröva med att träna slutan från marken istället, jag tror att det blir lättare. Gloria som vi har, är ungefär av samma personlighetstyp som Vento. Hon som inte har gjort något direkt innan hon kom till oss, tyckte också att slutan var väldigt svår att förstå i början. Jag har inte tränat enormt mycket med henne, men gång för gång har något litet ändå sjunkit in i henne. Vi har tagit små, noggranna steg. Häromdagen när Erik tränade med henne sade han att slutan gick väldigt bra.  

Vento behöver nog lite mer träning från marken med slutan, så kan man nog ta det med sig upp på ryggen sedan.  

Det brukar sägas att man kan ägna sig åt akademisk ridkonst oavsett vilken typ av häst man har, och det stämmer. Oavsett vilken häst man har, mår den alltid gott av god utbildning som får den starkare och smidigare och bättre lämpad till att bära människans vikt. Grunderna i akademisk ridkonst är för mig inga konstigheter, det är vanlig hästutbildning helt enkelt, väl genomtänkt och med en röd tråd.

Man börjar vanligen med att rida på en volt, får hästen att sträcka sitt huvud och hals framåt och nedåt, kliva framåt med sina bakben och ställa och böja sig i sin kropp. Detta görs i båda varven för att få hästen liksidig. Man får hästen att kunna kliva in med sina bakben in mot sin tygndpunkt och förflytta vikt från sina framben till sina bakben. Så långt allting gott. Man kan därefter göra lite vad man vill med sin häst, när grunderna är på plats. Man kan förfina styrteknik och känslighet för viktförändringar, och det har man nytta oavsett vilken gren man sedan tänkt ägna sig åt.

När man börjar med själva ridkonstutbildningen inom akademisk ridkonst och börjar närma sig piaff/passage och högre skolor, blir det oändligt mycket jobbigare för både ryttare och häst ju sämre kropp och mentalitet hästen har för detta arbete. En välbyggd häst och med en god vilja att jobba med sin ryttare är det inte så bekymmersamt för, medan en lättutråkad häst och som har sämre kropp får det mycket jobbigare.

Det är samma sak oavsett vad man vill göra med sin häst, det finns olika individer lämpade för olika ändamål. En häst byggd för löp, har mycket lättare att springa fort och länge, än en byggd för att dra. En häst byggd för att dra tunga timmerlass kommer göra det oändligt mycket lättare och bättre än en häst byggd för löp. Man kan träna kallblodet till att bli bättre på att springa, men den kan aldrig mäta sig med ett fullblod. Man kan köra in ett fullblod, men den kommer aldrig ha lika mycket styrka som ett kallblod.

Som ryttare kan man så klart också vara mer eller mindre ambitiös i det man gör. En del är väldigt drivna och noggranna med vad de gör och tränar ihärdigt, medan andra tar det lite lättsammare och gör lite av varje och vad som faller dem in. En del älskar att träna med sin häst, oavsett snålblåst och regn, isande kyla och snö, gassande sol, flugor och insekter, kyliga sommarkvällar fulla med mygg. Andra tränar bara när vädret känns okej.

Om man som ryttare är lite mer bekväm av sig och har en häst som inte har så lätt för sig, blir det kanske så att man inte tränar fullt lika ofta.

Den ryttaren som är mer hängiven och är omgiven av bra faciliteter och bra hästar, kanske däremot helst skulle vilja träna flera gånger om dagen med sin häst.

Som person är man olika mycket motiverad och olika hästar kan också vara olika mycket motiverade till att vara med människan.

Var och en väljer så klart fritt vilken häst den själv vill ha. Alla ryttare vill inte ha samma slags hästar.    Dock tror jag att det är som så att man tröttnar ifall man inte upplever glädje när man är med sin häst.

Jag har under åren förändrats som person. När vi köpte Titan var jag ganska osäker och lite rädd för hästar med mycket energi. Nu har jag kommit att uppskatta hästar med lite mer egen motor än vad jag gjorde förr. Fortfarande vill jag dock inte ha en häst som stressar upp sig själv.

För att det ska vara roligt att rida och träna, vill jag ha en häst som också uppskattar träningen, som tycker att det är roligt!. Jag tycker att det är skoj att gasa på ordentligt utomhus och rider gärna längre sträckor, jag har blivit mer äventyrlig med åren. Titan orkar dock inte så långa sträckor pga sin tunga kropp. Någon gång framöver vill jag därför gärna ha en häst avlad för att vara bekväm under ridning och har fysisk lätthet för högre skolor. Dett är klart att en häst som fysiskt har det lättare för sig behöver göra en mindre arbetsinsats för samma resultat, och detsamma gäller för ryttaren.

Titan är byggd för att dra tungt, inget snack om saken. Han tar sig allra helst fram i skritt mitt i skogen, där trivs han som bäst. Han blir lätt uttråkad av långa grusvägar, och i ärlighetens namn tycker han väl att ridbanan är sådär. Han gör det han ska, men han behöver mycket motivering för det. Utomhus i skogen behöver han ingen motivation, där kliver han på som ingenting, med öronen på skaft!
Jag kan få honom att göra ganska mycket, och han är duktig, men oh så jag har fått kämpa och fortfarande får kämpa för det. För att komma över tröskeln där han börjar ha egen energi på ridbanan, ligger det mycket jobb bakom. Jag kan svära på att han absolut inte älskar ridbaneträningen tillnärmelsevis så mycket som han älskar att gå i skogen. Det märks när han är i sitt rätta element. 

Bara för detta, behöver man inte gå från den ena ytterligheten till den andra. Man behöver inte ha ett lugnt kallblod och skaffa sig ett hetsigt fullblod, men någonstans däremellan skulle jag vilja hamna. En trevlig och häst med lite mer motor och lätthet för högre skolor och bra galopp med mycket ork, som jag kan rida ut i fart och fläkt på och även träna på ridbanan. Någon gång så.   

Idag var Aventajados ägare här och vi tog en härlig uteritt!  

Både Perla och Vento verkade tycka att det var skoj att komma ut, och vi hade faktiskt tur med vädret, vi slapp det annalkande regnet som istället slog till med full kraft när vi kom hem! Ibland ska man ha tur.   

Ömsom moln, ömsom sol, ömsom regn. Så har det sett ut hos oss de senaste dagarna. Temperaturen varierar mycket den också, från 10 grader upp till ungefär 20, så det är lite svårt att klä sig efter vädret.

Efter en stunds regnande på eftermiddagen blev temperaturen lagom behaglig och då hämtade vi Aventajado från hagen. Han var ordentligt lerig, rullat sig på lerigaste stället i hagen såg det ut som så det var ett litet jobb att få honom ren.

Eftersom det gick bra sist när vi tränade från marken tänkte vi prova och se hur ridningen fungerade. Jag instruerade Erik medan han fick rida (lite medvetet för att Erik också skulle få uppleva en helt annan känsla av att sitta på en ridhäst och inte en draghäst  ). Från att ha inlett ridpasset med att vara ganska spänd och ta korta steg, kunde Vento länga ut steget ordentligt och ändå kliva på avslappnat. Vänster varv var lättare än höger varv, i höger varv tappade han lätt ställningen i nacken och blev lite stel. Det är då viktigt att komma ihåg att när hästen känns stel eller tung i handen att det är skänkeln som ska göra jobbet för att be bakbenet att kliva in under hästen. Handen i sig kan inget producera, utan enbart känna av vad som har hänt, eller inte hänt, baktill. Som ryttare är det lätt hänt att fastna vid att korrigera hästens mun och försöka lösgöra den, medan det egentligen är skänkeln som ska göra något. Nacken i sig kan man påverka via handen/hästens mun och tunga, men om hästen stretar emot i tyglen så är det oftast skänkeln som behöver påminna hästens bakben.

Vi tränade på övergångar från halt till skritt till trav och så tillbaka ner till skritt och halt igen. Fina, mjuka övergångar med energiskt, inte överilat, steg. Det är viktigt att få hästen att slappna av mentalt då den blir mjukare och mer avslappnad i kroppen, innan man ger sig på svårare övningar som gör hästen spänd.

Passet gick mycket bra, från att ha börjat i ett något sämre läge, avslutade vi i ett bättre läge.  

När Vento fått gå ut till Titan i hagen, tog vi Perla och Gloria. Jag red barbacka på Perla i grimma fram till uppbindningsplatsen. Jag tycker att det är så mysigt att känna hästens rygg under mig. Det är varmt och mjukt och man känner en annan närhet till hästen än när man har sadel emellan sig och hästen.  

Perla gick fint idag med, inga konstigheter egentligen. Hon har svårare för sig i vänster varv, där hon har det svårare med ställningen i nacken. Hon är mer musklad på högersidan, så jag har en föreställning om att hon har svårare att länga ut sin högersida och slappna av i den, men kanske också svårare att dra ihop och föra fram sin vänsterhöft. Högerbogen åker lätt ut och hon viker sig i halsen. Jag vet inte riktigt vad som är vad. Det känns i alla fall bättre nu med träning, än vad det gör utan träning, så min förhoppning är att hon ska stärka upp sig och så småningom bli liksidig. Kanske får vi lägga in lite andra övningar också, kliva över cavaletti skulle vi göra om vi bara hade bommar, men det har vi inte för tillfället i alla fall...

Erik tränade med Gloria och fick henne att göra lite öppna, böjd rakt fram och sluta längs spåret. Hon var duktig, sade Erik.   

Bild på Perla, Gloria och mig. Blev bara suddiga bilder pga att det var lite för sent för kameran.  

De senaste dagarna har vi helt plötsligt fått problem med nerrivna staket i killarnas hage. Vi har en tydligen en passage för vilda djur precis där hagen går.

Häromdagen var det staketet på ena sidan som vi hittade söndertrasat. 4 plaststolpar hade splittrats i tusen bitar och ett par trästolpar hade knäckts, plus att elrepet var isärdraget vid en skarv. Igår var det dags igen, då var andra sidan söndertrasat, men nu var det bara en trästolpe som knäckts och så förstås var elrepet isärdraget.  

Turligt nog var staketet båda gångerna så pass helt att hästarna inte sett någon möjlighet att ta sig ut ur hagen, det är ju annars något som vi är rädda för.

Eftersom vi igår var bjudna på 40-årsfest så blev det ingen hästträning, utan lagning av staket istället - inte så roligt och lite stressande eftersom vi upptäckte skadan inte lång tid före vi skulle avresa hemifrån.  

Nu är i alla fall staketet än mer uppsträckt än tidigare, även fastän det var spänn på det då med. jag hoppas att de vilda djur som eventuellt fortsätter springa genom staketet, just tar sig mellan, över eller under trådarna, istället för att ränna rakt in i dem. Eriks pappa, som är jägare, tipsade om att vi kan sätta upp plastremsor på repen som kanske kan skrämma bort djuren så att de väljer en annan väg. Vi får testa något sådant och hoppas på att staketet klarar sig helt hädanefter. Både för hästarnas skull och naturligtvis de vilda djurens skull med, vi vill inte att någon ska fastna i staketet.