Idag flyttade vi hästarna till ny lösdrift. Här finns ligghall, boxar, plats att göra iordning hästen på, ridbana, uppvärmd sadelkammare, foderkammare, samt närhet till ridhus. Det känns väldigt skönt att ha hittat en bra fungerande lösning till vintern! :)

Ihopsläppet med de andra hästarna gick bra. De andra hästarna sprang runt i sin flock, medan Titan och Perla höll sig på sin kant. Hagen är så pass stor att det finns utrymme att springa undan, så jag tror det blir bra. :)

Efter att vi kommit hem tvättade vi av hästtransporten. Oj, vad smutsig den blivit! Nu hade vi inte någon tillräckligt hög stege, så vi nådde inte allra högst upp på taket på transporten. Vi ska se om vi kan få tag i en annan stege tills i morgon, och fortsätta då. Sedan ska vi vaxa transporten också, vi köpte båtvax på Biltema igår. Vet inte om Biltemas båtvax är så bra, men det är väl bättre än inget i alla fall.

Nu lider augusti månad mot sitt slut och det innebär att höstmånaderna närmar sig med stormsteg.

Nu har vi hittat ett riktigt bra ställe där vi kan ha hästarna inhysta från och med september månad! :) Det är en lösdrift med ridbana, ligghall, sadel- och foderkammare, som motsvarar våra önskemål på inhysningsplats. Jag längtar tills vi flyttar hästarna. Som det är just nu, vågar jag inte att Erik och jag ger oss ut på en ridtur. Risken för att hans skador ska gå upp igen, innan de är helt läkta, är alltför överhängande. I samband med att han gick omkull med Perla lossnade en flisa från båtbenet (såvitt jag förstått) på vänster hand och så fick han någon skada på infästningen till nyckelbenet i höger axel. Båda armarna var ur funktion. :(

Nu får alltså ridandet ligga på hyllan ett tag, tills vi kan träna på ridbana, hästarna är ju ystra när de inte kommer ut så ofta. Förvisso gick det inte ens särskilt fort när vi var ute den där olycksaliga kvällen, men i nuläget har Erik ännu mindre chans att styra Perla ordentligt, så nej, ridningen får vänta.

Det är nu ungefär ett och ett halvt år sedan vi var i full träning, och jag saknar det så. Det är inte alls kul att sakna ridbana och möjligheter att kunna träna. Snart, så är den tiden förbi dock. :)

Sedan Erik slutade skolan har vi tittat efter någon egen stans att bo, en egen gård vill säga. Utbudet är dock inte särskilt stort. Visst finns det gårdar, det gör det, men det rör sig om stora fastigheter på oftast över hundra hektar. Det säger sig kanske självt att hundra hektar skog inte annonseras ut för en miljon eller två...

De gårdar som vi har tittat på ligger markmässigt på under 20 hektar. Egentligen räcker det med uppskattningsvis ca 5 hektar, men just den storleken verkar vara ganska ovanlig. Vi har sett "hästgårdar" på kanske 2-3 hektar, men det blir för lite ifall man som vi vill ha hästarna på lösdrift, de trampar sönder alltför mycket då.

Hur det än är, vilken gård man än hittar, så gäller det att ha viss tur också. Om det dyker upp en köpstark person som bestämt sig för att köpa stället, spelar det ingen roll vad en annan lägger, de köparna har ändå råd att lägga mycket mer än vad man själv förmår.

Så snart vi hör talas om en gård till salu, så hör vi genast också rykten om dem som är mycket förmögna, och som är beredda att ge hur mycket som helst. Givetvis är det jobbigt att höra på sådant, och det får åtminstone mig att tappa gnistan...

Nu har jag kommit till det stadiet att det känns som att antingen hittar vi en gård nu och bosätter oss på, eller så kommer det aldrig att bli av. Hittar vi inget tillräckligt snart, så har jag faktiskt tankar på att sälja hästarna... Det skulle smärta mig oerhört, men samtidigt känner jag att jag inte ger dem ett värdigt liv. Varför ska de gå i en hage och trasa, utan någon som gör något med dem? Jag tror inte att det är ett särskilt stimulerande liv att dag och natt vandra runt i samma hage, utan att någonsin tas ut på äventyr, att få uppleva saker. Jag tror faktiskt att hästar gärna vill bli ompysslade och få vara med där det händer saker.

Jag har nu under några veckors tid läst två böcker av Pat Coleby. Den ena heter Naturlig Hästhållning och den andra Naturligt Lantbruk. Båda böckerna rekommenderas att läsa.

Pat berättar om varför man ska återföra mineraler till jorden och se till att den får rätt pH-balans. Konstgödsling är inte den rätta vägen att gå för att få rätt växter att vilja växa på marken.

Böckerna hänger ihop med ekologiskt lantbruk, och det är jag intresserad av. Jag tror inte att det är alls hälsosamt att äta frukt och grönt som besprutats med gift, eller för den delen genmodifierad gröda. Som min gamla fysiklärare sade: "Summan av energin är konstant", eller: "Ingenting försvinner, allt omvandlas". Så är det väl. Vi kan inte tillföra något, utan att förlora något annat. Man kan inte tro att man kan maximera vinsten på ett konstgjort sätt, utan att förlusten tvingas tas upp någon annan stans.

Idag har vi handlat på loppmarknad. Erik hittade då detta fynd (?). Prislappen var märkt med 200 kr, men pappa lyckades pruta till 150. :) Bägarna är märkta med FPN5, och vi har klurat ut att N5 står för tillverkningsåret, dvs år 1867. Vi är ganska övertygade om att bägarna är i silver, men är inte säkra på ifall de är tillverkade av t ex mässing och sedan försilvrade.

Idag har jag läst något mycket intressant, men för min del till stor del redan känd visdom. Jag har läst ett dokument från Djurens Rätt, som handlar om hur vi behandlar våra hästar och hur det följer våra hästars egentliga behov. Skriften är mycket läsvärd, jag länkar till den här nedan.

Djurens rätt - hemsida

Älskade hästar - en granskning av hästvärlden

Jaa, så är vi då äntligen tillbaka från vistelsen i Skåne och Falsterbo Horse Show. I onsdags kom en gammal hovslagarklasskompis till Erik, Karin som hon heter, hem till oss.

Efter att ha sett till våra hästar, ätit en bit mat och duschat av oss, så bar färden av. Jag började att köra, men efter att vi stannat och ätit en bit mat i Mjölby, så for vi vidare, då med Erik vid ratten. Karin och jag pratade på om ditt och datt, Erik koncentrerade sig mest på körningen. Framåt halv tre på morgonen kände jag att jag började bli trött, så då somnade jag nog till. Det hade då redan börjat ljusna ute!

Omkring klockan 4 på morgonen hittade Erik ett övernattningsställe, där vi stannade till, klev in i husvagnen och ställde klockan på ringning klockan 7. Då var det dags att fortsätta färden söderut.

Vi kom sedan fram till Falsterbo camping omkring klockan 9 på morgonen, då blev vi tilldelade en husvagnsplats, som senare skulle visa sig vara belägen ungefär mitt i en mindre festplats!

Efter att ha ätit lite frukost och kommit i allmän ordning, knatade vi bort mot entrén. Karin hade inga biljetter, så vi fick vänta på henne innan vi kunde gå in på området.

Väl inne på området var det fullt med folk liksom utställare! Vi hade att göra med att orientera oss där inne, liksom att hitta var dressyrläktaren fanns, där vi hade biljetter.

Vi valde att inte titta på all dressyr, utan vi knatade runt bland utställarna. Så mycket intressant hittade vi inte, och vi var heller inte på jakt efter något särskilt i utrustningsväg. En sak hade vi dock uppskrivet på listan, och det var att köpa en nosgrimma till Perla. Alla nosgrimmor som vi har, är för stora till henne, så vi hade för avsikt att hitta en sådan. Efter lite letande bland utställarna så hittade vi till slut vad vi sökte, en svart nosgrimma i platt läder och med avtagbar nosrem, detta för det facila priset av 50 kr hos Kullagulla. Helt ok pris! :)

Något annat som vi också fyndade, var en sadelgjord med elastiska ändar. Den är ämnad till Perla, som ju är något rund om magen. 130 cm lång sadelgjord kostade ynka 98 kr hos Kings Saddlery.

Ett par släta lädertyglar i hyfsad kvalitet hittade vi hos Skara hästsport, 99 kr kostade dessa.

Sedan köpte jag en jacka hos Nightmare AB, den är i softshell-material (tror jag det heter) och är vind- och vattentät. Då vi skulle betala fungerade inte deras kortläsare, så vi lyckades pruta ner jackan från 400 kr till de 350 kr som vi hade på oss. Kön till uttagsautomaten var väl sådär en halvtimme lång, så det var skönt att slippa den.

I övrigt handlade vi inget mer, förutom mat och dryck förstås.

Ridningen då, hur såg den ut? Jo, vissa ekipage var mer trevliga att se på, medan andra helt klart inte hade där att göra. :(

När Erik och jag stod vid framridningsbanan hörde vi två kvinnor upprört prata om en ryttare som inte var särskilt snäll mot sin häst. Hon piskade den upprepade gånger och red den väldigt hårt. Red rakt fram mot staketet där hon tvärnitade. Väldigt brysk ridning som inte alls hör hemma på en framridningsbana. Sorgligt att sådant ska behöva finnas.

När vi satt på dressyrläktaren såg vi åtminstone ett ekipage på framridningsbanan som red sin häst á la rollkür. Hästen gick med huvudet inkrullat mot bröstet, ömsom mot sidan, allt detta med kandarbetsling förstås. :(

Framridningsbanan ska väl inte vara till för korrigeringsridning, utan för uppvärmning? Man rider och tränar väl hästen inför tävling på hemmaplan? Begriper inte ryttarna att allt vad de gör ses och bedöms av folk på plats? Dressyren växer inte i folks ögon om den ser ut så här, förutom i oförstående lilla Lisas ögon som tror att det är så man ska rida sin häst, och sedan åker hem och gör likadant hemma...

På något vis blir det legitimt att behandla sina hästar illa, när de stora stjärnorna gör det och vinner medaljer för det, då måste det ju vara rätt, eller..?

Nåväl, det fanns trevliga ekipage att se också, så allt var inte idel dåligt. Hubertus Schmidt red väldigt mjukt och fint. Tinne Willhelmsson-Silvén red trevligt och utan några stora missar. Patrik Kittel och hans häst Scandic såg också trevliga ut. Vinnarna var faktiskt ganska rättmätiga trots allt, åtminstone från vad vi såg på tävlingsarenan.

Nu har det förvisso gått ett par dagar, men i söndags red Erik och jag iväg med hästarna på en hyfsad långtur. Allt som allt var vi på hästryggen under 4 timmar.

När vi red iväg från hagen var vädret mulet, lite blåsigt, men inget regn. När vi kommit ungefär halvvägs till det ställe där vi skulle stanna och äta lunch, började regnet dock... Till en början små fina droppar, men sedan i alltmer ökande takt. Till slut regnade det ganska friskt och det var inte riktigt så vi tänkt oss ridturen. Ca 10 minuter innan vi var framme på raststället, slutade det regna och det var nästan så att solen bröt igenom.

Väl framme på rastplatsen, där min pappa och lillebror mötte upp oss, var det faktiskt riktigt behagligt. Pappa och lillebror hade med sig korv med bröd, som vi tillredde på den befintliga rastplatsen.

Hästarna fick vistas i en tillfällig liten hage, där de fick äta av blåbärsris, ljung och björkris. De hade väl hellre sett en stor gräshage, men de fick nöja sig med vad som fanns till buds och de verkade inte lida alltför mycket av det.

Vi stannade ett par timmar på rastplatsen, allt för att våra regnkläder och hästarnas schabrak skulle få en chans att torka till. Under tiden njöt vi av friden och den vackra utsikten av sjön där rastplatsen var belägen. Vi gav oss också upp i skogen en liten bit och plockade ihop en ansenlig mängd blåbär (säsongen är i full gång). Till slut var utrustningen hyfsat torr och vi sadlade på. Hästarna var vid det här laget lite halvloja, de stod nästan och somnade till i hagen.

Uppe på hästryggen igen tog vi avsked från pappa och lillebror. De for nu hem till sig för att vänta på oss - det var dit vi skulle rida.

Färden fortsatte nu, med ett stopp bara ca 50 m fram längs vägen. Där fick Erik plocka upp mobiltelefonen för att fota en vacker liten bäck som porlade fram. När kortet var taget var det återigen dags att rida framåt. En bit längre fram fick vi ta upp kartan för att lokalisera oss och komma underfund med vart färden skulle fortsätta, vi skulle ta in på en stig, men frågan var vilken av dem som fanns framför oss. Vi hann inte mer än lägga ner kartan så började regnet åter falla över oss, därför hoppade vi raskt av hästarna och drog på oss regnkläderna. Inom loppet av några minuter var ett fullständigt skyfall över oss, luftrummet framför oss var vitfärgat av regn och hagel, så mycket öste det ner! Till råga på allt började åskan dundra, och snart såg vi blixtar och hörde tätt inpå åskknallar - vi var mitt inne i ett åskoväder! Behöver jag säga att jag blev ordentligt skärrad? Det är inte så många dagar sedan 3 hästar dödades av ett blixnedslag, och flera människor har också fått blixten genom sig. Hästarna kände säkert av vår nervositet och blev väldigt spända. Vi travade på, för vi ville komma bort från ovädret och inte befinna oss mitt i det.

Till slut kom vi ut från stigen och in på en grusväg. Just framför oss fanns då ett garage med plåttak och regnvattnet rann i ett vattenfall ned längs taket och lite grand av det landade rakt på två soptunnor som stod placerade bakom garaget. Titan är inte alls förtjust i soptunnor, han verkar tro att det gömmer sig ett hästätande monster i dem, så han var mycket skeptisk till att gå förbi detta ställe - allt medan regnet fortsatte att ösa ner på oss. Efter någon minuts övertalning skyndade Titan förbi sotunnorna med vattenfallet, alltjämt med åskan dundrande ovanför oss.

Färden fortsatte i raskt tempo förbi alla soptunnor och annat läskigt. Eftersom det knallade hårt av åska och regnet vräkte ner, så höll vi ett så högt tempo som vi kunde. Hästarna var med på noterna, för de tyckte att ovädret var lika obehagligt som vi tyckte, det tror jag säkert.

Till slut bedarrade i varje fall ovädret och det klarnade upp. Nu hade vi bara ett bekymmer, vår karta hade regnat bort! Dagen innan ridturen skrev vi ut en kartöversikt för att veta hur vi skulle rida. Denna karta hade vi lagt i en plastficka, men regnet hade så klart läckt in i denna. Nästa gång ska vi tejpa igen plastfickan, men det var så dags att tänka på det nu.

Istället fick vi ringa till pappa för att fråga hur vi skulle fortsätta färden. Han fick på telefon bekräfta för oss att vi var på rätt ställe, sedan fick han tala om ungefär hur vägen såg ut framför oss. Nu hade vi tittat noga på kartan innan vi gav oss iväg, så vi hade en god aning om hur vi skulle rida, men helt säkra var vi inte.

Så småningom tog grusvägen slut och övergick i en skogsbilsväg. Allt så långt gick fint. Vi visste att vi skulle ha en sjö på höger sida om oss, vi skulle hålla oss tätt intill sjökanten. Efter en liten bit vek skogsbilsvägen upp genom skogen, där det bara gick en liten, liten stig längs med sjön. Vi fortsatte längs med skogsbilsvägen, men insåg snart att vi borde ha tagit in på stigen istället, då vände vi tillbaka. In på stigen, där jag föredrog att leda Titan istället för att sitta uppepå. Erik hoppade snart av Perla och ledde henne med. Denna stig var bitvis riktigt bra, men dock för trång och svårframkomlig för att vi skulle anse att hästen skulle behöva bära en ryttare på, så vi fortsatte att gå.

På några ställen var det väldigt svårframkomligt för en häst. Särskilt sista biten, bara kanske 100 m innan vi skulle slippa ifrån stigen, så blev det väldigt besvärligt att ta sig fram för en häst. Det var rötter och stenar och lutade ganska så brant nedåt sjön. Titan som hade boots på fram hovarna, fick heller inte så bra fäste. Perla däremot som går helt barfota, får grepp överallt. Jag tror att en järnskodd häst hade fått det väldigt halt och nog till och med kanske inte kunnat ta sig fram alls.

Efter några dramatiska ögonblick där jag fick ta djupa andetag för att våga leda Titan framåt, så var vi äntligen framme! Vi fick lön för mödan!

Biten därefter bestod bara av några hundra meter grusväg innan vi skulle vara framme hos pappa. Sista backen på färden tog vi en hejdundrande galopp uppför, oj vad hästarna var med på det! :)

Till slut, efter fyra timmars ridning, var vi äntligen framme hos pappa. Vi drog en lättnadens suck och var mycket belåtna när vi fått av oss regnvåta kläder och hästarna stod och betade i pappas trädgård.

Vi åt en bit mat och tog det lugnt några timmar, sedan lastade vi hästarna på hästtransporten och körde dem tillbaka till sommarhagen. 4 timmars ridning tog 40 minuter med bil och släp, även om vi red på andra vägar än vad bilen färdades på. ;)