Efter att ha sett dokumentären om Buck Brannaman började jag fundera på vad jag gjort under alla år, varifrån jag hämtat inspiration. Jag berättade i förra inlägget om när jag såg Leslie Desmond för några år sedan och den clinicen jag var på då var mycket bra. Leslie har ett bra sätt att umgås med hästar, hon älskar hästar och drar och sliter inte i dem, slår inte efter dem med repet osv.

Jag googlade och hittade in till Leslies hemsida och fann att det är en clinic med henne i Knutby nu den 15-16 september, så jag tog kontakt med tjejen som anordnar clinicen och anmälde mig och Titan dit.

För den som vill anmäla sig finns mer info på Facebook

http://www.facebook.com/events/404371132945074/

och även på http://www.kaptensstallet.se/

Jag hoppas på att kunna få med mig lite verktyg ifån denna clinic.    Du som är intresserad, passa på att anmäla dig du också, för Leslie kommer inte särskilt ofta till Sverige då hon bor i USA.

Jag tror att det var några fler än jag som såg dokumentären "Buck" på SVT tidigare i veckan. Den ligger kvar på SVT Play en knapp månad till, så för dem som vill finns ännu chansen att se programmet.

Reaktionerna på denna dokumentär har varit blandade. En del tycker att den var hemsk, andra att den var jättebra. Olika personer lägger olika värderingar i dokumentären beroende på deras egna bakgrund.

Det finns många hästmänniskor som är kända för sin hästhantering och många av dem har startat egna skolor. Klaus Ferdinand Hempfling, Pat Parelli, Monty Roberts, Alexander Nevzorov m. fl. De har alla mer eller mindre sitt egna sätt att hantera hästar på. Jag minns ganska väl när jag läste i någon av KFH:s böcker om att han inte ville vara elak mot hästen, utan klappade den länge och väl, och till slut blev han ordentligt biten. Något i den stilen var det, det han ville få fram var att umgås med hästar innebär inte att vi ska se dem som gosedjur, för då kan det likväl sluta illa...

Hur det än är, är man den människa man är. Som med allt annat har en del människor mer medfödd känsla i kroppen för saker och ting de intresserar sig för, medan andra får lära sig en viss teknik. Man kan beundra andra personer, idolisera dem, men själv aldrig någonsin vara kapabel till att bli likadan, och inte är det meningen att vi ska bli en kopia av någon annan? Man måste hitta ett sätt som fungerar för en själv, och jag tror ingen har som motto att de ska göra saker och ting på ett sätt de inte tror på. Var och en utvecklas av de erfarenheter de skaffar sig genom livet. Bucks barndom var inte den raraste man kan tänka sig. Detta framkom i dokumentären, och den hingst som attackerade Bucks medhjälpare jämför också Buck med sin egen barndom. Får man en dålig uppväxt och ingen hjälper en upp så kan det sluta illa.

http://houston.culturemap.com/newsdetail/07-06-11-the-real-life-horse-whisperer-ties-horse-problems-to-people-problems-in-Buck/

Nu är jag inte helt bekant med hur inridning av hästar normalt sett går till i USA, men i dokumentären ges lite exempel på det, och det inkluderade en hel del otrevligheter. Buck har ett annat sätt, och nog har han förändrat många hästmänniskors syn på hästar. Dokumentären var i första hand om honom som person, inte hur han rider in och hanterar hästar över lag. Vad jag förstod så har Buck lärt sig mycket av Tom Dorrance. För många år sedan var jag på en liten clinic med Leslie Desmond, som lärt sig av Bill Dorrance (Erik fick förresten boken "True Horsemanship Through Feel" med Bill Dorrance och Leslie Desmond). Både Tom och Bill Dorrance (de var bröder) kan anses vara skaparna utav den moderna natural horsemanship-rörelsen, så jag tror att hästvärlden har mycket att tacka dem för. De har tillfört något annorlunda i hästhanteringen, än hur den gängse var dessförinnan. Därifrån utvecklas saker naturligtvis vidare, men jag tror faktiskt att just Tom och Bill haft stor betydelse i historien.

Om ingen vågar prova något nytt, så blir vi mer eller mindre kopior av varandra...   

Efter mycket resande under vår semester så är vi nu åter igen hemma och tillbaka i vardagen.

Nu ska man inte klaga när solen väl lyser, men idag var det faktiskt lite besvärligt att träna Perla på ridbanan när solen stod så lågt att den bländade mig. Det är svårt att se vad hästen gör då, och samtidigt tror jag att hästen blir bländad när man själv inte blir det.

Jag tränade i vart fall Perla på longen, med kapson. Tränade på underträdelse med inner bak och ytter bak. I vänster varv går det riktigt fint, men i höger varv faller hon på sin höger bog så jag får korrigera den ganska mycket. Det blir bättre och bättre, men just när jag ber henne om sluta på volt så tappar hon ställningen i nacken, faller på innerbogen och närmar sig istället mig med inner bog istället för ytter bak som är tanken. Svårt var det, men till slut fick vi till det, både i skritt och trav, men mer träning behövs.   

Galoppen fattar hon fint i vänster varv. Vänster varv som var så väldigt svårt att galoppera i tidigare i våras och som jag verkligen fick träna på hos Christofer. Nu går galoppen fint och inte i 180km/h, så det är ett framsteg.    I vänster varv är nu galoppen svårare eftersom hon skjuter ut höger bog, och därför tenderar hastigheten att bli högre här, men vi fick till samlad trav i vänster varv och även några galoppfattningar, fast de behöver bli mycket bättre.

Det sista vi gjorde var trav i höger varv och hon kunde gå in i slutan utan att falla på bogen, det var fint! 

Till en början tänkte jag att Erik skulle rida Titan idag, så han fick klä på sig ridkläder. När jag såg vilket humör Titan var på, insåg jag dock att det inte skulle fungera bra för mig att undervisa, utan jag måste rida honom själv så att jag kan korrigera honom på rätt sätt och i rätt ögonblick. Titan såg väldigt seg och slö ut, då är han inte lättriden.

När jag satt upp tror jag att Titan genast märkte att det skulle bli andra bullar av än han tänkt sig. Med en gång fick jag mer energi i honom bara av att sitta upp, utan att behöva använda spöet eller skänklarna särdeles mycket. Jag vill inte att han ska gå och hänga på bogarna utan att han kommer upp sig mer i formen. Jag hade kandarbetsling på honom (men nästa gång ska jag prova det tredelade med parerstänger enbart) men red nästan enbart på bridongen. Det stör mig lite att jag måste trä kandarkedjan genom bridongringarna, annars klämmer kedjan bridongen. Detta sätt att sätta kedjan gör dock att varje gång jag tar i bridongen, så blir det även en inverkan i kandarstången och det är jag inte så förtjust i. Nästa gång blir det som sagt annan betsling.

Jag red Titan i ganska hög form, bad honom att samla skritten och skritta energiskt men med förhållandevis korta steg. Inte ta långa kliv och bara hamna på bogen. Jag ville inte att han skulle börja takta, det är jobbigare att skritta samlat och i hög form, än att gå in i något slags tramp men få hamna på bogarna. Han försökte stundom att börja trampa, men då sade jag ifrån, bromsade upp honom och bad om samlad skritt igen, det tyckte Titan var jobbigt. Jag kände att han var på väg att hetsa upp sig och explodera iväg, men jag lät honom inte göra det utan bad honom lugna sig och lyssna, så det blev inte mer än att jag fick känslan av att han blev upprörd. Han sansade sig och efter några steg var han lugn igen, istället försökte han ta varje chans till att hänga på bogarna. Så fort jag bytte ställning, sträcker han sig automatiskt nedåt, men då får jag vara snabb och behålla formen hög och inte låta honom dyka ner.

I skritten red jag längs långsidorna, böjd rakt fram, öppna, sluta, diagonalsluta, skrittpiruett, förvänd sluta. För att Titan ska kunna göra en skrittpiruett måste han vara samlad i skritten, kliva fram med sina bakben, men inte ta för långa kliv med dem samt lyfta sina bogar. Han har svårt för att lyfta sina bogar, så piruetterna var absolut det svåraste idag. Jag kan väl inte riktigt säga att det blev piruetter, mer bakdelsvändningar, men i alla fall, intentionen är att det så småningom ska bli bra skrittpiruetter.

I öppnan längs långsidan var jag noga med att han inte skulle hänga på innertygeln. I vänster varv har han lite svårt med ställningen. Jag funderar på att prova kapson igen, kanske nästa gång, för att förtydliga ställningen i nacken. Jag kanske kan rida på tränsbett plus kapson, funkar det inte så är det väl bara att knäppa bort kapsonen. Annars gjorde han ganska bra öppna i höger varv, jag kunde behålla skänkeln vid sadelgjorden.

I vänster varv var ställningen bättre, han hängde faktiskt inte särskilt mycket på innertygeln och jag kände att jag kom ner på innersidan. Diagnalsluta undan höger skänkel är inte helt hundra, jag tror det är den svagare vänster bak som spökar och att han tycker att det är jobbigt att ta vikt på den. Piruetterna kan absolut bli mycket bättre.

Jag red en del förvänd sluta på volt och det var riktigt jobbigt tyckte Titan, särskilt i höger volt, men det gick bra ändå.

I trav gjorde jag ungefär samma samma sak. Det blir ganska kort trav, men det är mycket för att han inte ska dyka nedåt på sina bogar och för att han lyfta sina framben lite snabbare. Han kändes mjuk och fin.   Lite svårt med takten i vänster varv längs långsidan i böjd rakt fram och öppna tyckte jag, men jag får känna mer nästa gång.

Sist av allt travade jag i lite mer avslappnad form, lite öppna och diagonalslutor, han kändes mjuk och samarbetsvillig, bekväm med arbetet.

När jag satt av släppte han ut snoppen, och det brukar vara ett gott tecken på att han varit tillfreds med träningspasset, han såg ganska belåten ut faktiskt.   

Nu har veckan som veckoelev hos Christofer Dahlgren förflutit. Det har verkligen varit några intensiva dagar, först sommarakademien i Danmark och så nu denna vecka i Hällekis. Jag är trött, men känner mig inspirerad till häst!  Både Titan och Perla har jobbat på duktigt, de har varit lyhörda och försökt klura ut vad de ska göra. Det var bra att få ta instruktioner från Christofer och släppa kraven på mig själv och hästarna, jag lägger inte lika mycket värderingar i det hästarna gör när jag blir instruerad.

Med Titan tittade vi på samlingen. Christofer sade att det är viktigt att jag är noggrann med att Titan inte går in och börjar trampa i spänning, då han hamnar på bogen istället. Vi inriktade oss på att få Titan att gå i ren skritt, men försöka samla den och därur komma rätt in i trav/halva steg, samt att från trav gå ner i samlad trav och ner till halva steg. Jag upptäckte att mina gamla kunskaper från när jag läste på Katrin Wallbergs utbildningsskala kom till nytta, jag erinrade mig hur vi en gång började träna Titan för att han skulle gå upp i trav och det var just att lägga till innerskänkeln när ytter fram lyfts, för att ge en signal till inner bak att lyftas samtidigt. Jag tror att Titan också hittade tillbaka till det minnet, för han kändes avslappnad i kroppen och svarade mer på taktförändring än framåt, när jag fokuserade på vad vi skulle göra.

Därutöver tittade vi på galoppen, red sluta och öppna på volt. Jag kände det som att Titan förstod vad han skulle göra och vissa sekvenser lyckades jag även få med bogen in så att galoppen kom mer mot piruettvändning.

Vi tränade på att Titan ska sträcka sig mot ytter tygel och att jag inte ska tjuvhålla i innertygeln. Särskilt i öppna på långsidan syns detta. Det blir så när jag tycker att Titan tappar ställningen i nacken, men jag får försöka hålla min innerhöft framförd för att på så vis hålla hans ställning i kroppen på plats och inte bry mig alltför mycket om det jag ser framför mig. Ta yttertygeln mot halsen och verkligen föra in bogen, så att det blir shoulder in, inte haunces out.   Det var väldigt nyttigt att åter igen rida skolorna på rakt spår, jag har inte gjort det på länge nu utan koncentrerat mig på voltarbetet. Jag tror det är dags att åter igen tänka på jobbet på raka spår för att det är lättare att se vad som är och vad som inte är, på raka spår. Böjd rakt fram är mycket nyttigt att ha koll på också, och det görs bra på raka spår.   

Vi red också galopp på raka spår, hela långa ridhuset ner i böjd rakt fram och även öppna och sluta. En övning där var att rida galopp, gå in i diagonalsluta mot medellinjen (men stoppa upp en kort bit innanför spåret), flytta bakdelen så att ny diagonalsluta får sin riktning mot spåret igen. Det blir alltså diagonalsluta in mot medellinjen, förflyttning av bakdel (tänk förvänd galopp) och så diagonalsluta igen tillbaka mot spåret. Underligt nog gjorde Titan detta bäst i höger galopp, den som varit så uppenbart dålig tidigare.

Perla red jag första passet, men efter att ha sett Christofer jobba Ixion så utmärkt på longerlina och även instruera en av veckoeleverna som var där samtidigt som jag, så ville jag gärna få undervisning i hur att jobba Perla på longen. Jag tror att det kan stärka upp henne bättre än om jag sitter på, i alla fall till en början. Det är lättare att lära in signalerna från marken och det finns så mycket att göra från marken.

Jag tränade på öppna och sluta med kapson och longerlina. Öppna är inga problem att gå bredvid henne, men hon har en tendens att falla ut med ytter bog. För att motverka det är det bra om man kan lära hästen att ta med sig ytter bak in mot volten, så att man kan få kontroll på både bakdel och framdel från longen. Med hjälp av att kunna inverka på båda bakbenen kan man så småningom också börja samla hästen på longen. Christofer har verkligen gjort ett jättebra jobb med Ixion på den korta stund han har haft honom. Repetition och konsekvens gör underverk.   

Det blev resterande bara pass från marken med Perla och hon fattar snabbt. Dock började hon gissa sig till att hon skulle flytta sin innerbog mot mig, så jag fick förtydliga och återgå till kortare lina ibland. Hon har inte helt klart för sig exakt vad jag vill, när jag i mitt tycke ber henne om att flytta med sig ytter bak in och samtidigt behålla ställningen i kroppen och inner höft framförd, men det är bara att fortsätta öva tror jag.   

Vi jobbade henne även lite längs spåret. Provade att diagonalisera hennes skritt, men hon gillade inte spöet på bakbenet och började kicka mot det eller lyfta inner bak högt, så jag flyttade spöet ovanför svansroten istället och försökte ändra takten. Perla gjorde faktiskt några väldigt fina halva steg och kom till och med in i piaff vid ett tillfälle, hon har travtakt i kroppen. Dock blir hon ganska hetsig när man jobbar med detta, så vi ska jobba på att hon behåller lugnet och hellre går mer framåt i skritten och sedan upp till trav. Jag tror dock att jag ska göra samma som vi gjorde med Titan, dvs att bara använda inner skänkel (handen i skänkelläget från marken) till en början för att lära in travupptagning, därefter kunna använda spöet när hon svarar bra på travtakten.

Sista passet jobbade vi Perla vid hand. jag fick prova att befinna mig på hennes yttersida och kunna göra öppna och sluta därifrån, samt piruettvändning. Oj så svårt, men kul! Jag hade inte helt koll på tekniken, men Christofer förklarade bra och visade när jag inte fick det rätt - jättebra!   

Jag är väldigt nöjd med veckan och känner mig glad och tillfreds med hästträningen!   

Några ridturer ute i de vackra omgivningarna kunde vi inte ta oss för pga det myckna regnet under veckan, däremot kunde vi själva ta en promenad. Vacker natur, inte sant?

Igår kom vi tillbaka från några dagars vistelse i Danmark då vi deltagit i den årliga sommarakademien inom Ridderskapet för akademisk ridkonst. Några mycket trevliga och intressanta dagar.   

Det som grumlade dagarna i Danmark var rapporterna från OS i London och då tänker jag främst på hästsporten. Jag fick veta att Patrik Kittel blivit anmäld för djurplågeri, vilket jag säkert tror är på väl grundade syner. Det är knappast någon hemlighet att Patrik ser ut att använda sig av rollkür som träningsmetod, den som framför allt Anky von Grunsven gav ett ansikte åt för ett antal år sedan.

På nätet cirkulerar nu flertalet bilder på Patrik Kittel när han rider Scandic på OS-området, och ilskan mot ridningen är stor. Även Adelinde Cornelissen på Parzival verkar ägna sig åt rollkür och dessutom flera otrevliga bilder mitt inför domarna, men de verkar inte reagera. Sorgligt.   

Här ses bilder på Adelinde och Parzival:

Adelinde och Parzival på uppvärmningen

Patrik på Scandic:

På Facebook finns det två grupper som jag tycker är intressanta:

Classical Horsemanship

No-Rollkur.com

Gå gärna med i dessa två grupper om ni är med på Facebook. Där finns mycket givande diskussioner och bilder. På den första gruppen diskuteras även gamla bilder på klassiska mästare. Just nu går förstås vågorna höga om OS i London och rollkür.

På sommarakademien kom några av oss att diskutera vad som är djurplågeri. Det finns grupper som verkar för att hästar inte ska ridas alls, och när man tar del av hur illa det verkligen är på sina håll i världen, blir jag stundtals benägen att hålla med.

Ingen kan kalla det naturligt att vi rider på en häst, men hästen har betytt oerhört mycket för människan i historien, liksom många andra djur. Jag vill tro att de flesta människor är goda och inte har onda avsikter. Jag känner ändå att den människa som medvetet börjar ägna sig åt rollkür knappast sätter sin hästs hälsa i främsta rummet. Ära och berömmelse och naturligtvis pengar är det som hägrar och så snart pengar är inblandade i hästsporten så kommer människors allra sämsta sidor fram verkar det som. Ändamålen helgar medlen, tycks vara mångas devis.

Denna video på Anky och Idool förtjänar dessvärre att bli för evigt ihågkommen, för att ingen ska glömma...:

http://www.myvideo.de/watch/6971982/Anky_van_Gunsven_Idool_Training_in_Sydney

Nu var det åter igen ett tag sedan jag skrev i bloggen. Det är inte alla dagar jag riktigt har modet uppe att skriva, jag lider av en otrolig prestationsångest. När jag känner att saker och ting inte flyter så bra, vill jag inte vara med. Träningen med hästarna har varit blandad. Pga värmen blir Titan väldigt trött och orkar så lite. Han försöker så gott han kan, men jag förstår om han inte orkar med sin stora kroppskonstruktion.

Perla red jag ganska länge på ett hackamore och jag tyckte att det fungerade bra.    Dock hade jag svårt att få till rätt ställning i nacken på henne, och särskilt i hennes svårare vänster varv blev det till slut omöjligt att lösgöra henne i nacken och få rätt ställning på hackamoret. Hon är en väldigt energisk häst, gränsfall het på ridbanan tror jag man kan säga. Hon blev väldigt laddad och tycker det är så kul att springa, så till slut kände jag att jag inte hade kontroll på henne längre, utan ridningen blev på hennes villkor. Hon gick utåtställd i vänster varv när jag skulle fatta galopp och hon längde heller inte ut halsen så som jag önskade utan hon krullade ihop sig om jag tog i tyglarna, eller sprang fortare om jag längde ut dem. Hon tycker galopp är så roligt och ville därför galoppera i tid och otid, vilket inte lämpar sig när man ska jobba sig starkare mer kontrollerat.

Jag övergick därför till stång och kapson, vilket fick andra konsekvenser. Hon var het och framåt och när jag bromsade i stången och kapsonen slog hon upp huvudet och gick emot stången. Det kändes inte trevligt att rida när hon reagerade så starkt och emot stången, så jag bytte igen.

Jag växlade till en portugisisk unghäststång och satte en tygel i mundelen och en i stångens skänkel. Mestadels red jag enbart på mundelen, dvs utan hävstång. Detta var Perla väldigt obekväm på, så jag red inte många gånger på den betslingen. Bettet var så lätt att hon drog upp det i munnen och försökte nappa tag i skänklarna när ringarna störde hennes läppar.

Nu har jag åter igen satt på en stång (akademisk stång) och har en kapson med fast järn som är väldigt tydlig gentemot hästen. Denna kombination har jag ridit på några gånger nu och den verkar störa henne mindre. Enda kruxet är att jag inte kan lyfta hennes huvud på denna betsling, men jag får försöka rida att rida med hängande tygel och vänja mig av med den kontakt jag vanligtvis har på ett tränsbett och lita på att hon inte behöver lyftas i formen. Inte helt lätt, ska erkännas.   

Igår var vi ute på resande fot hela dagen. Erik och jag åkte på morgonen till Enköping för att besöka Katarina på Rotbrunna häst- och kursgård. Jag har under lång tid undrat över de iberiska hästarna och velat bekanta mig med dem. Tack vare Katarina fick jag möjlighet att besöka deras gård och se deras Lusitanohästar, samt även prova att rida ett par av dem.   Nu har jag sett mer av Lusitanon i verkligheten och vet lite mer om rasen.

Tidigare har jag varit på besök hos Camilla på Stall Liljegården och sett hennes P.R.E-hästar och även fått prova att rida en av hennes hästar.

Jag hade nog förväntat mig att hästarna skulle vara känsligare än vad de var, men det beror ju också på individen. Tidigare har jag varit så skrämd och trott att i stort sett alla iberiska hästar är som att sätta sig på en krutdurk, men så var det inte. Visst finns det undantag, det förstår jag, men generellt sett är nog dessa hästar inte särskilt mycket annorlunda än Nordsvenskar. Det finns överladdade exemplar, som knappt går att sätta sig upp på, än mindre vidröra med skänklarna, sedan finns det dem som är det rakt motsatta som knappt rör sig framåt alls. Ett mellanting vore trevligt att ha.

Sannolikheten att finna bra ridhästar i de iberiska hästarna är däremot klart annorlunda än hos körraserna. De flesta har bra arbetsgångarter ifrån grunden som det inte behöver jobbas så mycket med. Det har varit roligt att se båda dessa raser och jag är ganska säker på att min framtida häst kommer att bli av ena eller andra iberiska rasen.   

Väl hemma igår var både Erik och jag alldeles uttröttade av timmarna i bilen och alla intryck, men efter några timmars tupplur hade vi återhämtat oss så pass att vi kände oss utvilade nog att träna lite häst.   

På grund av den sena timmen tog vi upp Titan och Aventajado samtidigt, annars brukar vi försöka undvika det, så att hästarna får vara ifrån varandra och inte hela tiden vara tillsammans. Erik hämtade Eponan vi har och provade den på Vento. Den såg faktiskt ut att passa riktigt bra!  Erik hade därför den sadeln på Vento igår när han red honom.

Jag hade som vanligt min Chezz Iberico på Titan. Jag måste säga att den sadeln är väldigt prisvärd, om något, den ger också en bra sits och nära kontakt med hästen samtidigt som sätet på den inte är halt.

Efter förra träningspasset med Titan, som kändes totalt katastrof   och jag mådde så fruktansvärt dåligt över, så gick han igår ganska fint. Titan gör så gott han kan, men han orkar inte alltid. Det är då en svår balansgång ifall jag ska försöka pusha honom lite till, eller om han verkligen inte orkar. Han är bekväm av sig, så det är svårt att avgöra hur pass "ihärdig" jag ska vara mot honom. Igår var jag ganska snäll, jag bad honom och han försökte och jag accepterade hur resultatet blev, men ibland bad jag honom om lite mer och han försökte då lite till, då nöjde jag mig. Skulle jag låta Titan helt och hållet bestämma kvaliteten på rörelsen så skulle han skutta omkring jämfota i galopp i terre-a-terre-liknande rörelser med sänkt rygg och uppkastat huvud. Han försöker att göra matte nöjd, men har inte de fysiska förutsättningarna för att med lätthet göra det jag önskar. En häst med bättre fysiska förutsättningar finner inte samma övning lika svår och jobbig...

Vento skötte sig bra igår. Erik gjorde mest basic-övningar, typ gångarterna på volt, just för att känna hur Epona kändes. Den kändes bra under hela ridpasset och såg också ut att ligga kvar på sin plats när ridpasset var slut, så det blir nog bra det där.   

Bild på "Humle och Dumle".  Notera de vackra öronen, de turades om att ha dem så där fånigt halvt åt sidorna/bakåt och inte alls se glada ut på bild. Som en unge som inte vill vara med på kort, he-he... 

Efter att Titan blev halt och fick vila många veckor, märktes det på honom att han saknade en uppgift att utföra, det avslappnade livet i hagen till trots. När vi kom till hagen, för att hämta någon annan häst, sprang han fram och ville gärna vara den som stack huvudet i grimman. Så besviken han blev, varje gång det visade sig att det inte var hans tur.

Nu när träningen är igång igen, märks det på honom att han är energisk i det han gör! :) Han gör så gott han kan med sin stora kropp, och har faktiskt gott om energi framåt. Enda problemet är att han är lättuttröttad. Han orkar inte så länge och när han inte orkar längre blir det alldeles för jobbigt verkar han tycka. Man måste som ryttare vara supersnabb på honom för att fort komma till dagens övningar. Man hinner inte riktigt gå igenom alla steg innan, för då är han trött innan man kan börja träna på det nya.

Igår var Titan ändå riktigt energisk! Han såg väldigt positiv ut i hagen, ville sedan helst trava bort till uppbindningsplatsen. Inne på ridbanan gäspade han först länge och väl när vi skrittade på volt, och det var frustrerande för mig. Ibland tenderar han att nämligen att göra slut på en del av sin energi medan han får skritta omkring och gäspa.    Jag upplever det som att han slappnar av för mycket ibland och tappar energin.

I skritt tränade vi därför raskt några få steg öppna och sluta, skrittpiruett i båda varven. Han har så bråttom Titan, och hänger så gärna på sin bog. I skrittpiruetten måste jag säga till att han får räta upp sig och inte hänga framåt nedåt utan komma till lite mer lyft i piruetten. Annars tar han med frambenen långa steg så att han istället lägger vikt på sina framben och liksom skjuter sig runt, ungefär som westerns rörelse “spin”. I piruetten ska bakbenen bära upp hästen och den ska bli lättare på bogarna. Ytter bak griper mot hästens tyngdpunkt, men jag skulle säga att stöttepelaren är inner bak, om jag får fundera lite. Om jag själv går runt på en liten volt så är det i alla fall mitt inre ben som jag upplever att jag belastar mest, som får stå längst tid i marken eftersom det har en mindre geometrisk cirkel att röra sig på, än det yttre.

Samling i skritt går stundtals fint. Jag känner när han blir lätt i sina bogar och får ett lyft i dem och det känns bra! Vi kommer inte helt ner till på stället, eller ens väldigt nära ska jag erkänna, men det är viktigare att han är ren i takten, går mot diagonal tvåtakt gärna, men absolut inte någon tölt-liknande spänd skritt med vikten på bogarna. Så, han får röra sig framåt hellre med mer lyft i bogarna, än helt på stället och totalt låst i bogarna.  

I traven går också samlingen fint. Visst, han skulle gott kunna ha mer bakbensengagemang med vinklade leder, men av naturen har han inte en vacker och engagerad trav, som Perla har. Han travar ganska modest och tar helst emot sig med frambenen och då blir det stötigt att sitta på honom. Nu har han en trav som går bra att sitta i, men oengagerade bakben. I traven känns han stundom starkare, men det är samma sak här, jag får hellre låta honom gå mer framåt än helt på stället, så att han inte blir tung på bogarna. Ibland får jag en aning passage-känsla i traven, men det är sällsynt. Särskilt nu när han verkligen inte är i form.

Vänster galopp går rätt bra nu! Jag kan samla för ytterskänkel och få honom att tänka mer uppåt i galoppen för min sits. Jag börjar nu också hitta rätt takt så att min kropp går uppåt samtidigt som hästens. Förut har jag varit så mån om att inte belasta hästens rygg för hårt i galoppen, så att jag haft motsatt rörelse i min kropp i tron om att det har varit bättre och kanske även för att motverka att hästen kastar upp huvud och hals och sänker ryggen. Jag vet inte ifall det gör någon skillnad för hästen faktiskt? Kanske bidrar ryttarens rörelse nedåt till att hästen får svårt att samla sig eftersom ryttarens kropp säger annat? 

Nu har jag i alla fall bättre koll på min kropp än för ett par år sedan och kan använda den med hästens kropp i galoppen på ett bättre sätt. Jag kan välja att gå uppåt eller nedåt i galoppen. Nedåt blir rörelsen när jag ska öka galoppen, få hästen att ta längre steg.

Höger galopp är svårare tyvärr. Galoppen är svår att samla, Titan orkar inte. När jag ber om samling vill han helst kasta upp huvudet och sänka ryggen. Han förstår vad jag vill, men orkar inte. Nåväl, vi får ta det i etapper. Kanske kommer höger galopp aldrig att bli riktigt bra, det tror jag faktiskt inte eftersom jag känner hur ojämn Titan är i höger respektive vänster varv. Hur det än är med den saken så försökte han igår och jag försökte guida honom så gott jag kunde. Säga ifrån om att han inte fick kasta upp huvudet genom att med inner skänkel försöka sända inner bakben mer framåt och även använda stångbettet för att länga hans hals framåt/nedåt, och försöka rida mer framåt på större volt istället. Dock måste jag försöka samla honom för ytterskänkeln om vi ska förbättra galoppen, men kanske kommer .