Under alla dessa år som vi har haft Nordsvenskar som ridhästar, så har folk alltid menat på att de inte är ridhästar. Det känns nu nästan pinsamt när folk frågar vad man har för häst. En del ställer frågan: Har ni också ridhästar? Vad ska man svara då..? En Nordsvensk är ju ingen häst som avlas fram för att ridas på, så nej, vi har inga ridhästar, vi har Nordsvenskar som vi rider på, blir svaret.

Jag är faktiskt riktigt trött på att folk alltid ser ner på en bara för att man har en Nordsvensk

Eftersom det är som det är, så har jag tröttnat på detta och att ständigt kämpa på - vad finns det att bevisa liksom? När vi nu därför funderat på vad vi ska betäcka Perla med, så har vi valt att titta bort från de Nordsvenska hingstarna. Vad har vi att hämta där? Vi som vill ha ridhästar? Visst, vi vet att det inte blir den ultimata ridhästen bara för att man tar sitt egna sto här hemma och betäcker med den bästa hingsten i världen, men eftersom folk ändå tycker att vi borde rida på andra hästar, så känner vi att vi nog kommer att välja en annan hingst. Egentligen spelar ju rasen ingen roll, utan egenskaperna.

Det som ligger närmast oss hjärtemässigt är PRE eller Lusitano. Tittar man på vilka hästar som använts som förädlare, så har fullblod alltid använts till det. Fullblodsaraber är ju den renaste hästrasen i världen - sägs det. Nåväl, arabhästar har kanske inte just det vi söker just nu. Så vad är det vi söker nu? Tja, i grund och botten är det väl en ädlare häst med lite lättare och smidigare kropp. PRE och Lusitano används faktiskt till ganska mycket av sina landsmän, och de spanska hästarnas kroppskonstitution är ganska trevligt tycker jag. Frågan är också vad vi fick in i våra svenska hästar under den tiden då vi fick spanska hästar som gåvor från utländska kungligheter. Säkert en hel del ädlare blod gissar jag på.

Halvbloden är oftast ganska stora och de faller oss inte riktigt i smaken kanske, annars är de ju en "erkänd" ridhästras. Det finns många trevliga halvblod, men jag vet inte om typen går riktigt hand i hand med vad vi söker.

Fördelen med de spanska hästarna är att de alltid verkar så lätthanterade, de rider oftast på sina hingstar och kastrerar dem sällan. De går omkring med dem i grimma som ingenting. Här i Sverige anses det ju mer eller mindre livsfarligt att handskas med hingstar.

Tittar man på t ex Nordsvenska Brukshingstar, så verkar de inte nedärva typen lika tydligt som halvbloden gör, tycker jag. Man kan titta på en Nordsvensk hingst och sedan finna att dess avkommor kan se väldigt olika ut. Jag tycker att man oftast på andra hästraser kan se stora likheter mellan hingstar och deras avkommor.

Hur vet man då hur en avkomma kan förväntas att se ut? Om man tittar på hingstens generationer bakåt, och de ser väldigt olika ut, så borde det i rimlighetens namn också bidra till att hingstens egna avkommor kan se väldigt olika ut, beroende på vad den ärvt från tidigare generationer?

Om man däremot har en hingst vars förfäder är av samma typ, dvs inga kraftiga avvikelser, så borde man väl kunna förvänta sig att avkommor efter den hingsten inte blir alldeles olik pappan? Detta förutsatt att stoet har förfäder som heller inte är alltför olika varandra i typen förstås.

Nu finns det ju de som tycker att det är helt fel att ens tänka på att korsa två raser med varandra, men hur många gånger har inte det gjorts tidigare? Då hävdar somliga att Nordsvensken som ras är så liten, att man verkligen borde värna om att hålla den ren. För vems skull, undrar då jag? Vem är det som vill köpa det tilltänkta fölet, för alla de kostnader som det innebär att ta fram ett föl? Priserna för ett rasrent Nordsvenskt föl är inte så höga. Möjligen om du har ett riktigt fint och rastypiskt sto som du korsar med en lämpad hingst. Har du ett klass 2 sto utan särskilda meriter så lär ju ingen bry sig om avkomman efter henne, trots att den är rasren och aldrig så trevlig.

Vi tänker väl som så här, att vi kommer ganska troligt inte att fortsätta vår era med Nordsvenskar efter de hästar som vi har nu, utan nästa hästar som vi införskaffar kommer att ske efter andra önskemål och visioner än vad vi hade då vi köpte Titan och sedemera Perla. Om någon promt skulle vilja ha en avkomma efter henne och glatt betalade vad det kostade att ta fram det fölet, då skulle vi visst kunna låta betäcka henne med en utvald Nordsvensk hingst. Åt oss själva däremot, så har vi andra önskemål...

Får jag sätta upp några önskemål, så är det en lättare häst med mindre bål och längre ben, gärna kvadratisk i typen. En rygg som är normalbred och inte kräver enormt breda sadlar. Dessa breda sadlar gör att jag får ont i mina höftleder, så det är rent utav opraktiskt utav det skälet. En lättare hals, som inte är fullt så stark. Ett mindre huvud som det är lättare att köpa träns till. Bra hovar, raka ben, inte så mycket hovskägg. Gärna ben som klarar av lite hoppträning. Hästen ska vara uthålligare och kunna springa fortare och längre sträcka. Ha bättre grundgångarter. Lynnet ska givetvis vara bra!

Det var ganska omfattande önskemål ser jag, men så har jag ju också funderat under några år och kommit fram till en del som är viktigt för mig. Man kan inte köpa den perfekta hästen, ej heller med säkerhet avla fram den, men när man ska utöka sin hästskara, så är det nog snällast mot både häst och människa att fundera på vad det är man söker, sedan ställa upp de sakerna i prioriteringsordning.

Frågan är berättigad. Efter att nyligen ha pratat med en vän så fick jag åter igen nya funderingar kring detta med ridning och då i synnerhet dressyr.

Rider jag för att kunna visa upp min häst på ett cirkusmässigt vis, med rörelser än mer spektakulära än en annan häst? Vad är det jag vill uppnå med min ridning? Vilka är mina prioriteringar?

Om vi nu ska ta exemplet hur det ser ut på tävlingsbanorna, så ska hästarna imponera på domarna och publiken. Att se en stor dressyrhäst röra sig på dressyrbanan ser onekligen mäktigt ut, ungefär som att titta på ett muskedunder till bil, med muskler och en vrålande motor under huven. Står man vid en dressyrbana och ser och hör hästarna på nära håll, så låter det också ganska mycket om dem. De svettas, blodådrorna syns, öronen är oftast spikrakt framåt, det kommer fradga ur munnen och ofta är de skummiga på halsen och mellan benen. Det dundrar på rejält när de springer förbi. Att då se en häst utföra ett helt program på högsta dressyrnivå, där allt mellan piaff och ökad galopp ingår är en imponerande syn för de flesta. Är det inte också det som ryttaren vill, att ekipaget ska imponera och bli beundrat? Att få hamna överst på prispallen (eller i detta fall få rosetten som signalerar 1:a pris)?

För många är det en mäktig syn att se en tämligen späd ryttare som kontrollerar ett så stort djur som hästen och oftast är det hästar med en mankhöjd på 170 cm och därtill som vi talar om.

Om jag istället erinrar mig den syn som jag har sett av uppvisningar i Akademisk Ridkonst, så är det sällan några frustande och heta hästar som syns inne på ridbanan. De flesta ekipage rider i ett ganska mjukt och lite långsamt tempo. Hästen ser inte överdrivet på hugget ut och ryttaren sitter oftast inte lika perfekt kontrollerat som dem inne på dressyrbanan. De ter sig ganska oansenliga egentligen jämfört med den show som tävlingsbanan kan erbjuda.

Det är lite som att jämföra muskelbilar mot klassiska bilar...

Varför väljer någon då att rida Akademisk Ridkonst? Jag har ofta fått höra att det är de obegåvade ryttarna, som aldrig kommer någonvart på ridskolan, som börjar med Akademisk Ridkonst. Frågan är om det verkligen är det sanna svaret?

Ser jag till mig själv så har jag alltid velat kunna rida så att det ser vackert ut med hästen, jag trodde att det skulle komma på ridskolan också efterhand. När jag blev varse om att varje ridpass innebar att man blev ganska ordentligt svettig och om man ansträngt sig väl för att få hästen att röra sig som ridläraren ville, då kändes det inget vidare bra i sinnet efteråt. Jag minns ganska väl vilka ord en tjej på ridskolan gav mig, efter att jag hade ridit en lektion på skolans trögaste ponny. "När jag rider xx så rider jag honom så hårt att han går på tygeln". Så var det alltså man skulle göra, man skulle rida hästen hårt för att den skulle gå på tygeln.

Nästa gång jag red den tröga ponnyn red jag honom hårt, jag drev och försökte lyfta hans tunga huvud med min hand. På något vis lyckades jag åstadkomma någonting, för under en bit av lektionen kändes han mycket rundare och finare och blev lättare att rida. Han orkade väl en stund, sedan hängde han på i handen igen. Jag kämpade mig blå och vad rejält blöt av svett efteråt. Hur det kändes i själen..? Inget vidare, jag kände mig grym mot den stackars ponnyn som tvingades stå ut med ridskolelivet och dessutom forcerat honom att göra mer än vad han orkade och ville själv. Den stackars ponnyn fick aldrig pension, han stod kvar på ridskolan till den dag han dog, har jag hört... Ett antal år tidigare var det på tal om att han skulle fått gå i pension, men så blev det tydligen aldrig.

Den där ridkänslan gav mig ingen lycka, det var inte så jag ville rida min häst. Ett antal gånger har jag också ridit brutalt på detta sätt, och varje gång efteråt har det känts lika illa i kroppen.

Jag strävar inte efter att imponera på människor, jag vill att hästen ska må bra av min ridning, jag vill inte göra honom sjuk eller illa till mods. Jag vill inte att hästen ska vända och gå ifrån mig i hagen när jag kommer för att hämta honom.

Min häst är kanske inte perfekt skapt för dressyr. Det är ju inte hästen som är till för dressyren, utan dressyren som är till för hästen. Varför ska jag då kräva mer av min häst än vad han förmår och orkar att prestera? Jag tror att det då i längden kommer resultera i antingen psykiskt dåligt mående, eller fysiskt.

Är din ridning gymnasticerande och uppbyggande för din häst, både psykiskt och fysiskt? Så vill jag att min ridning ska vara för min häst i alla fall.

Idag när jag kom till hästarna hade Kenneth flyttat dem till en annan hage. Tidigare har de gått ihop med 6 tackor, men nu när de har lammat, så har lammen och allt stoj blivit lite för mycket för hästarna, som tröttnat på att ha får springandes överallt. Efter en del sura miner från hästarna och lamm som nog hamnat lite emellan, så fick det bli ny hage åt hästarna.

Här kommer de just fram ur skogen när jag har börjat plocka fram träns och diverse från bilen:

Så här ser nya hagen ut (panoramabild men inte riktigt rätt överlappad):

Träningspasset gick sådär. Det var varken plan mark eller kortsnaggat gräs, så Titan tyckte nog att det var besvärligt att arbeta där, han blev lite spänd. Trots det försökte han ganska så bra, och jag kom åter igen underfund med att han är otroligt känslig för ljud. När jag bad om lite samling så sade jag kom, kom för att få honom att gå fram. När han vid ett senare tillfälle inte ville gå fram, så sade jag kom, kom och då skulle han börja med samling istället. :S Jag måste tänka på vad jag säger och vara konsekvent.

Vi gjorde någon galoppfattning och kraven var inte så högt ställda idag, det var inte den bästa träningsdagen helt enkelt.

Efter träningspasset:

Jag kan inte låta bli att skriva detta inlägg, efter att jag läst på en del hemsidor om vilka folk tränar för.

Visst har var och en rätt till att själv välja tränare, men jag erkänner villigt att jag föraktar den som ser upp till tränare som  använder sig av icke hästvänliga metoder, eller hur jag ska uttrycka mig. Tränare som tvingar, eller gör det omöjligt för hästen att protestera, mår jag illa av att tänka på. Det finns genvägar, och många är snabba att ta till dem för att nå ära och berömmelse så fort som möjligt. Andra imponeras av dessa tränares skicklighet. Skicklighet i vad då? Jo, enligt mig, i att bryta ner hästen. Det handlar inte om att komma så fort fram som möjligt i dressyr, men för somliga verkar det faktiskt vara så. Ju yngre häst, desto bättre...

Dessa tränare finns nog inom alla discipliner tror jag. Dressyren har sina, hoppningen sina, travet sina, western sina och så vidare. Eftersom dressyr är vad som ligger mig närmast om hjärtat, så kommer jag osökt in på några namn direkt. Jag tänker inte nämna dem här, men det är ryttare/tränare som jobbar emot hästens biomekanik. De tvingar hästen att prestera så att den blir stressad och drabbas av panik.

I senaste tidningen Hästfocus stod det om en dressyrryttarrinna, Lucinda McAlpine,  som insett hur galna saker hon höll på med. Hon gjorde helt om, och har idag sina hästar på lösdrift, hingsten får gå med sina ston, inga täcken eller skor på hästarna. Ändå fortsätter hon att träna dressyr, jag tror att hon också har lagt om dressyrträningen.

Det är aldrig för sent att bättra sig, bättre sent än aldrig. Våga inse sina brister och att man faktiskt kan ha gjort fel förut. Man får lov att ändra uppfattning.

Denna fråga ställde jag mig alldeles nyss, efter de idoga försök det har gjorts i Östergötland (vad jag känner till) att arrangera kurs inom Akademisk Ridkonst.

Sanningen är den att dels måste man ha någonstans att träna. Lämpligen en ridbana, eller allra helst ett ridhus för att gardera sig mot väder och vind. Sedan måste också kursgästerna ha någonstans att göra av sina hästar mellan träningspassen och då vill de flesta ha en box, eller åtminstone en hage (helst både och) till pållen.

Till teoripassen vill man ha en uppvärmd lokal att vistas i, där alla kursdeltagare hör och ser den som håller i teorin.

Till lunchen vill man ha ett uppvärmt rum, och helst tillgång till micro och gärna någonstans där man i nödfall kan handla sin mat, alternativt att man kan köpa mat på anläggningen.

Toalett är det trevligt om det finns, så att man slipper göra sina behov ute i naturen. Vem vill förresten göra "stora behov" utan dasspapper..?

Om det är en flerdagarskurs behöver man någonstans att kunna övernatta, helst på anläggningen eller kort promenadavstånd ifrån den, i värsta fall en kortare bilresa.

Det är inte alldeles lätt att ens få ihop till en kurs, och att uppfylla kursdeltagarnas krav på bekvämlighet är nästan ännu svårare, för hur många har egentligen en extra uppsättning boxar och hagar lediga för tillfälliga gäster? Jag kan bara se till mig själv och mina önskemål/krav och jag står för alla de som jag nämnt ovan.

Eftersom Cassie blev dålig igår och vi skulle ringa till veterinären mellan 11-12 idag för att höra hur det var med henne, så åkte vi till hästarna och tog ett kort pass i hagen istället för att rida ut.

När vi kom ut till hästarna stod de och åt av det spirande gräset i hagen, de verkade njuta av solen och njöt ännu mer när Erik och jag började borsta dem. Tyvärr hittade vi inte pälsskraporna som vi har hemma i förrådet någonstan, men en svettskrapa med taggar fick duga. Skönt, sa hästarna. :)

Dagen till ära hade jag ett schabrak och resårgjord till, samt det tredelade tränsbettet med lösa ringar plus remontnosgrimma på.

Till Perla hade vi också tagit fram en remontnosgrimma, som vi köpt på GeKås, men den var alldeles för stor, till och med på Titan! Konstigt, för den hörde till ett islandsträns, så jag undrar hur tillverkarna tänkte att den hästen skulle se ut. Perlas nosgrimma satte vi som en vanlig engelsk nosgrimma istället, löst runt nosen.

Medan jag red på Titan, jobbade Erik Perla vid handen. Jag såg inte så mycket av vad Erik och Perla pysslade med, men Titan kände jag lite på. Trots att han är ganska så otränad så försöker han verkligen göra de saker som han anstränger sig lite extra med, galoppen tycker han är väldigt skoj, så visst ville han galoppera. Innan dess kände jag lite på samlingen, även fastän det bara är små fragment av hur trevligt det kan se ut, så kändes han ändå fin. :) Han grymtade till lite grand ibland, kanske för att det är jobbigt då? Jag försöker att inte be om för mycket, men Titan vill gärna väldigt mycket och då riskerar han att göra för mycket så att det blir för jobbigt och då blir det inte bra heller.

Samlingstakten är ju inte alls ren, där har vi mycket att hämta tillbaka. Däremot kan jag från så kallad "samling" få honom att gå in i trav och från trav hämta tillbaka honom till "samling". Från samlat tempo och fatta en kort galopp med mycket lyft i framdelen.

Titan gjorde ändå jättefint ifrån sig, med tanke på hur mycket vi har tränat på sistone, dvs nästan inte alls. Jag berömde honom så mycket och han såg ut att ta det till sig. När jag hade hoppat av från hans rygg stod han lugnt och stilla och såg liksom ut att bara slappna av. Allt som allt red jag kanske 15-20 minuter.

Lite filosofiska funderingar:

Tänk så mycket en nosgrimma kan göra? ;) *Sagt med viss glimt i ögat* Det jag åtminstone känner är att vi just nu slipper ha en diskussion om det här med hur väl Titan ska lyssna på min hand. I ett visst inlärningsskede kan det kanske vara på sin plats att ha en nosgrimma, inte stenhårt åtdragen så klart, jag får in två fingrar på höjden mellan nosrygg och nosgrimma, så gapa kan han om han vill, men inte obegränsat mycket. När jag känner att han inte grälar så mycket med bettet kommer jag så klart att ta bort nosgrimman, men just nu när vi är lite ur form så kan det ibland vara bra som säkerhetsåtgärd. Jag tror förresten inte heller att något Pessoabett behövs i skogen, med tränsbett och nosgrimma kan han inte komma undan bettets inverkan som utan nosgrimma. Vid uteritterna har det gått mycket lättare att hålla honom kvar i tempo när han velat dra iväg

I och med köpet av den nya hästtransporten, så har vi inte längre något behov av den gamla hästtransporten, så nu är den till salu.

Enaxlad Trane hästtransport i bra skick.

Totalvikt 1300 kg, max lastvikt 620 kg. Sommardäck i fint skick, vinterdäck med dubb, samt reservdäck (nytt) följer med transporten. Golvet är bytt för två år sedan. Urtagbar gummimatta i helt och bra skick. Nyskattad till och med 2010-03. Besiktad till och med 2009-10-31.

Idag blev det en längre ridtur i det sköna vädret! Jag hade det tredelade bettet och en remontnosgrimma på Titan, han gick faktiskt fint på det. Med denna betsling kan han inte ta bettet och dra iväg som han har gjort när jag varit snällare och inte haft nosgrimma. Jag är ju inget fan av nosgrimma, men i vissa fall har det visat sig behövligt, vare sig jag vill eller inte. :/

Det enda tråkiga idag var att det var väldigt blött i skogen, så grusvägen var det enda vi kunde hålla oss till. För hästarna är det nog mest som transportsträcka, ungefär som motorväg för oss själva. De verkar klart föredra att gå i skogen.

Vi har börjat titta på ridleder till sommaren! Nu när vi har ett hästsläp som vi kan köra båda hästarna i, så är det ju faktiskt möjligt att åka iväg. Vi fick hem tidningen Hästen igår och i den tog de upp en hel del förslag på olika ridleder som finns i landet. Förstås blir ju inte tjusningen lika stor som när man rider ut helt på egen hand, men det absolut svåraste att lösa är just vattenfrågan. Om man övernattar på en gård där det finns vatten och tak över huvudet samt hage till hästen, så har man mycket av problemen lösta. Dock kostar det förstås en slant att övernatta på gårdar förstås, upp till en tusenlapp per natt för ryttare och häst kostade det om man rider på ridleden i Södermanland . 50 mil ridvägar fanns det att rida på, så det räcker ju till. En annan led som vi vore sugna på, är hovleden på Gotland. Den består av 60 mil att rida på!