Malin Johansson

5 mars 2014 15:49

Hej

Vet du någon i närheten av Kronobergslän?

Frida

8 mars 2014 20:43

Den som jag känner till som är aktiv inom ridderskapet är ju Elise Nilsson i så fall. :-)

silverbjälke

7 mars 2014 15:00

Hej, Jag är helt ny här på bloggen och för dig. jag har läst massa av dina gamla inlägg och även andras berättelser om AR från nätet. Jag trodde mig kunna få en förklarning på AR genom senaste numret av Equipage där det var ett 9sidigt reportage. MEN, Men jag fattar faktiskt fortfarande inte vad det går ut på och vad som gör AR till en "bättre ridning" ? Jag hoppas du tar detta rätt nu och inte som dryghet eller kritik för jag vill verkligen kunna förstå. Jag har ridit på heltid i över 20 år och rider, utbildar, tränar och tävlar halvblod som yrke. jag rider minst 5 hästar om dagen år ut och år in, jag har radvis med utbildningar inom häst och har studerat allt från NH, Western, dressyr, hoppning och trav t.o.m voltige i min ungdom och snappar upp det bästa och mest logiska från alla nischer, nyttjar detta i mitt dagliga umgänge med hästarna. Jag är engagerad i ASVH, ridsportsförbundet och våra olika hästutbildningar och anses av både mig själv och många att vara en som "kan häst" MEN jag har fortfarande inte förstått grejen med AR, vad gör ert sätt så mycket bättre, korrektare och gott? DET skulle jag vilja ha lite input på och dessutom så undrar jag vad det går ut på? för en utomstående verkar det vara ett evigt tränande på alla möjliga sorts hästar och en sluten grupp för inbördes beundran. Jag behöver få stilla mitt sinne här, Vad gör AR mer rätt än annan ridning utförd av kunnig och lyhörd ryttare med kunskap om hästen och VAD går det egentligen ut på?

Med vänlig hälsning "www.finest.se/silverbjälke"

Frida

8 mars 2014 21:32

Hej!

Som svar på dina ingående frågor behövs ingående svar, det är inte enkelt förklarat.

Jag har inte läst artikeln i Equipage, så jag kan inte uttala mig om den tyvärr.

Kort och gott skulle jag inte göra anspråk på att akademisk ridkonst är "bättre" än något annat specifikt sätt. Dock är det sedan ganska lång tid tillbaka klart definierat att det finns fransk klassisk dressyr och tysk klassisk dressyr. Dessa två sätt skiljer sig åt och det finns historisk förankring i varför, dock är jag inte insatt i den historiebiten. Så man kan väl säga att dressyr skiljer sig åt beroende på ursprung.

Personligen gillar jag en del av den franska dressyren som jag sett, men är inte lika förtjust i den tyska. Det beror på vad jag värderar som viktigt.

För mig är akademisk ridkonst just "akademisk" och "ridkonst" i sammansättning. Akademi är ett begrepp där man kan syfta på en högre undervisningsinstitution, det kan vara beteckningen på ett universitet eller en högskola (om man googlar på en förklaring). Ridkonsten bygger på 1600- och 1700-talets Antoine de Pluvinel och François Robichon de la Guérinière, och andra gamla mästare. Det handlar om att återupptäcka rid-konsten.

Akademisk ridkonst är för min del ett sätt att utveckla just min ridkonst, ungefär som en målare som utvecklar sin målningsteknik. Ridningens konst har inget slut, till fulländning är det få som når, där det inte finns något mer att kunna utveckla. Konstens utveckling tar inte slut.

Akademisk ridkonst är också för mig en träning för alla ryttare och alla hästar. Du behöver inte köpa dig en ny häst för att ägna dig åt ridkonsten, utan den kan du studera utifrån just den häst du har. Om du vill tävla i hoppning däremot t ex så krävs det att du har en häst med anlag för att hoppa högt, vända snabbt och med en bra galopp. Om du vill tävla i dressyr ska du ha en häst som är av den typ domarna gillar, och som "mallen" är skriven utifrån, för att få höga poäng.

Ridkonsten är inte stängd för någon, utan öppen för alla som vill ta den till sig. Den utgår från biomekanik känd sedan hundratals år tillbaka, och som sagt, konsten har inget slut utan du kan hela tiden utvecklas.

Man kanske kan säga att det är lite som en konstnärsgrupp, men tavlan är hästen, som ryttaren ger färg åt. Det är också lite "nördigt" tror jag man kan säga, åtminstone enligt mig, där man finslipar små detaljer och utvecklar hästens rörelser. Du kan inte tävla, eller jämföra dig med någon annan eftersom varje ekipage är unikt. Det finns ingen förutbestämd mall hur en häst ska röra sig, eller passa in i.

Fokus i akademisk ridkonst läggs också vid skankböjning, hellre än vad frambenen gör. Det är mer intressant vad som händer med de ben som är i marken, än de som är i luften. Det är inte hästens gestikulerande som visar vilken bärförmåga den besitter.

Jag skulle vilja länka till ett blogginlägg som jag tycker sätter fingret rakt på, varför "modern tävlingsdressyr" inte är något att stå efter. Förståelsen för hur en häst ska röra sig och varför, har glömts bort. Någonstans har ridning kommit att handla om något helt annat...

http://starstonestenfalk.wordpress.com/2013/10/17/the-one-picture/

En gång i tiden tjusades jag av sådant här. Jag beundrade väldsstjärnor som Anky von Grunsven och Isabell Werth. Det var innan jag lärde mig hur, och varför man ska träna hästen annorlunda med hänsyn till dess biomekanik. Jag förstår bättre och bättre vad man ska fästa ögonen på och vad man kan ignorera.

Gerd Heuschmann har också mycket att tillföra hästvärlden.

Skulle jag nämna någon annan mer "vanlig" tränare som jag imponeras av, så är det colonel Christian Carde som kommer till Stensunda Ridklubb några gånger i år. :-)

För mig är det viktigt att ha en röd tråd i ridningen. Hitintills har jag inte funnit någon sådan tydlig än inom akademisk ridkonst, och som dessutom är öppen för mig, med mina hästar utan att jag ska byta häst.