Äntligen börjar det kännas som vår i luften! Det är varmare ute, soligare och ljust längre tid av dygnet.

Erik och jag tog ut Distinguido och Gibson på ridbanan på förmiddagen, så tränade Erik Gibson medan jag tränade Disto. Disto har verkligen mognat och blivit mer trygg i sig själv. Gibson som blev kastrerad för ett par veckor sedan verkar också ha landat mer i sin roll som valack och han är inte riktigt så mycket på och ska leka med Disto som förut.

Jag tränade Disto på det vis jag fick träna med Perla för Rebecca sist jag var på Hällekis med henne. Jag bad honom följa mig på volten i grimma och grimskaft och det gjorde han fint. Grimskaftet hängde helt slakt, jag använde ett spö för att få honom att runda sig i sidorna eller ta med sig yttre bogen med sig. Jag strök med spöet över hans kropp och var noga med att han kände sig bekväm med det, lugn och avslappnad. Han fick några godisar när jag utsatte honom för obehaget, för att han skulle känna sig mer bekväm med situationen.

Jag provade också att gå lite längs långsidan och be Disto följa mig där, avslappnad utan att känna sig trängd mot staketet. Disto är trygg med att följa mig så här men jag ska ha i åtanke att man då befinner sig i en underlägsen position. Nästa gång ska jag ha en kedjekapson på honom för att även kunna formge honom.   

Erik umgicks med Gibson och faktiskt hade jag inte så mycket koll på vad de styrde med eftersom jag tränade med Disto under tiden, men vad Erik berättade efteråt så var det inte så mycket mer än hanteringsträning. Kunna leda hästen och att hästen förstår när man ska röra sig, stanna och kunna svänga.   

När killarna var utsläppta i hagen var det Perlas tur. Perla blir stel i nacken åt vänster och jag upplever det som att hon hänger på vänster bog, och inte får med sig bakdelen riktigt, när hon har loppat sig i hagen för länge. På grund av den bristande varan tid om vardagarna, så måste jag prioritera EN häst att träna och hitintills har det varit Titan. Nu när dagarna blir längre och jag kan använda ridbanan hemma så ska jag försöka hålla igång de övriga hästarna, däribland Perla. Perla är väldigt lätt att rida ut på. Hon är schysst, lägger sig inte på, och lyssnar på vad man än gör. När man är på ridbanan dock så blir hon en helt annan häst. Hon blir väldigt känslig och blir lätt spänd. Hon tar ofta i för mycket så att hon inte orkar istället. När det är något som är svårt och tar emot blir hon lätt spänd.

Idag skrittade jag bara på henne. Jag red barbacka med ett tjockare schabrak och så fick hon ha en kombinerad kapson/hackamore på sig. Jag tycker sällan att Perla går bra på bett. På delade bett tuggar hon frenetiskt, på raka bett tycker jag hon hänger sig på, och på stångbett känns hon framtung. Hackamore är den bästa betslingen hittills tycker jag och kan jag kombinera med kapson så kan jag också få lite mer ställning i nacken.

Idag red jag dock med tyglar fästa i hackamorets skänklar. Skritt på volt i huvudsak och voltombyten på medellinjen. Försökte få henne att ställa sig i vänster sida och försökte få henne att skjuta ut vänster bog mindre i höger varv. Få med sig bogarna i sidförflyttningar över ridbanan.

Jag provade att rida diagonalsluta åt båda hållen, först åt ena hållet och när jag nästan nådde långsidan skiftade jag om till andra diagonalslutan, dvs som de rider galoppsax i dressyrtävlingar, fast detta var då i skritt. Åt höger sköt hon ut vänsterbogen mycket. Åt vänster fick hon inte ren ställning åt vänster. Jag provade därför att rida öppna med överdriven tvärning på diagonala linjer över ridbanan och då fick jag lite bättre ställning i vänster nacke. Öppnan är lösgörande för hästen har jag läst mig till, men när hästen känner sig trängd mot ett staket, så kan det vara bättre att rida öppnan på andra linjer istället och det upplevde jag funkade bra idag. När jag red sluta på volt lade jag till ytter tygel för att föra bogen runt så att det blev en ocentrerad skrittpiruett.

Jag ägnade mig åt att rida öppna och sluta för att mjuka upp Perla och hon blev faktiskt mjukare i nacken och sidorna och även bogen efter en stund. Hon sänkte huvudet och fällde ut öronen åt sidorna, vilket jag av Rebecca fått lära mig att det är tecken på att hästen slappnar av. Just det där med öronen har jag inte tänkt så mycket på förut, men när jag tränar en häst som känns stressad kan jag mer lägga märke till den detaljen. Det blev inte så långt pass, men tillräckligt för att få Perla lite bättre.   

När Perla fått gå ut i hagen igen var det Glorias tur. Jag funderade på hur jag har jobbat henne och hur jag ska fortsätta jobba henne. Mitt mål är ju att kunna rida henne självständigt när jag åker till Christofer som veckoelev vecka 11, och då måste jag ju komma dit på något sätt.    Så, hur göra? Jag har ju longerat Gloria väldigt mycket och hon går fint i longeringen. Ju mer jag jobbar med henne, ju mer ger hon mig, men likväl kommer vi inte till ridning på det sättet. För att kunna rida självständigt behöver Gloria förstå mina skänklar och tyglars hjälper, jag kan inte ha en longör ståendes i mitten hållandes en lina och styra allt. Så, de senaste gångerna har jag haft tyglar på Gloria och jobbat med dem på samma sätt som jag började med Titan för en massa år sedan, nämligen genom att gå bredvid hästen, hålla yttertygeln i en hand och inntertygeln i den andra och föra hästen på volt så. Flytta utåt på volten för inner skänkel, vända genom volten för ytter tygel mot halsen. Eftersom Glorias träning också har varit eftersatt har hon dragit på sig stelheten i höger nacke och har alltså svårt att ställa sig åt höger. Jag tycker det är lättast att komma tillrätta med en stelhet i nacken genom att träna ganska mycket sluta på hästen, så att ställningen verkligen kommer igenom i nacken och hästen tar fram inner höft. Gloria fattar snabbt när hon gör rätt om jag belönar med ordet "braaa" och en godis, så även om något är svårt försöker hon göra det när hon får beröm och godis. Jag har därför förstärkt när hon fått ställningen rätt i nacken i höger varv och det ger ganska fort resultat. Hon vet att hon är duktig om hon gör det som är jobbigt, så hon gör det även fast det tar emot. På ett par pass har hennes nacke blivit mycket bättre i alla fall.

Efter träningen från marken idag med tyglar både på volt och längs staketet där jag växlade position mellan att gå framför eller bredvid Gloria, tyckte jag att det gick så bra att jag kände för att sitta upp med Erik som longer. Jag bad Gloria om flytta sig utåt på volt, vända genom volt, öppna, sluta och "piruett" (det blir en piruett i framtiden) på volt i båda varven och hon gjorde det så fint och utan hjälp från Erik att jag bad Erik koppla bort linan och bara stå kvar på sin plats. Med linan bortkopplad gick det lika fint, så jag var väldigt glad över hur lätt det är med Gloria.    Det känns som om det i vart fall inte är någon omöjlighet att rida självständigt i Hällekis, men vi får se hur saker och ting fortskrider.

Senare på kvällen var det dags för Titanträning i ridhuset. Kursen med Bent närmar ju sig, på lördag/söndag nu första helgen i mars är det dags! Det lär ju knappast ske några revolutionerande framsteg med Titan några få dagar innan det är dags för kurs, men jag vill i vart fall underhålla det vi kan och förhoppningsvis med små steg kämpa oss vidare. Titan är från marken väldigt vaken och vill göra tricks för att få godis, men jag har faktiskt försökt att dämpa honom lite grand där. Det är en avvägning, eftersom jag inte vill att han ska stänga av heller, och gå in i sin egna värld där han inte nås fram till. Jag vill ha en dialog med honom där han frågar vad jag vill, och där vi pratar med varandra, snarare än att det är en envägskommunikation. Lite grand får man se sig själv som en personlig tränare och hästen är den som ska utföra alla dessa övningar för att bli starkare att bära oss som ryttare. Inte alla steg är lätta på vägen, och Titan tycker många gånger att det blir väldigt jobbigt. Jag själv har lätt för att bli spänd och glömma bort att andas. När jag vet att det är svårt för hästen, så är det även svårt för mig, och då håller jag omedvetet andan. Jag tror det nog kan vara många som gör det, men inte är medvetna om det och så rider man runt med spänning i sin kropp.

Titan får ha Barefoot-sadeln och kandarbetsling på sig. Jag har skippat spö de senaste gångerna nu och ser hur mycket jag kan åstadkomma enbart genom min kropp istället.

Idag blev det först skritt och avslappning på volten. Om jag inte stadigvarande för Titan, så kliver han omkring lite som han vill. Eftersom han är stor och tung, så hänger han gärna på sina bogar och går dit han vänder sitt huvud. Om jag ber honom om en öppna i avslappning och inte påminner honom om att han ska kliva in med sitt inre bakben, så hänger han oftast på inner fram och välter in i volten, och vips så är det ingen öppna mer...

Efter framskrittning och uppmjukning bad jag Titan att samla skritten mer, göra halt och tänka skolhalt. Ack så lätt Titan stannar i "brygga". Fram- och bakben långt isär. Han går emot handen, tar inte halten genom sin kropp och så blir följden som den blir. Titan blir upprörd och tar ut det jobbiga i förskott, så idag fick jag faktiskt säga till honom att skärpa sig, att lyssna på vad jag bad om och inse att det inte var så farligt ändå. Därefter gick det genast bättre. Titan höll sig lugnare och lyssnade. Stannade när jag bad honom om det och kunde även väga tillbaka utan att flytta sina bakben. Han kunde fortsätta framåt i någon slags normal skritt, inte bara med huvudet rakt ner och dyka på bogarna.

Jag försökte analysera min egen sits och ben. Eftersom Titan inte har så mycket egen motor blir det lätt att jag lägger på för mycket energi/spänning i min egen sits. Jag försökte att hitta ett mer avslappnat och följsamt läge men liksom ändå energiskt - svårt! Jag försökte komma ihåg att andas men hålla kvar anspänningen, samla sitsen genom att räta upp den mer och därefter tänka taktförändring. Jag lyckades därigenom få fram Titan i annan takt i skritten, en bättre övergång från samlad skritt till samlad trav utan att den rände iväg för mycket framåt och sedan tillbaka till hyfsat samlad skritt igen. Övergångarna är svåra, men vi jobbar på det.

Någon gång där lyckades jag i vänster varv få till en riktigt fin samlad trav med lite mer vil på steget och lite mer lyft i benen. Därifrån kunde Titan fatta en riktigt imponerande galopp!    När sådant händer blir jag bara så orolig för hur länge jag ska kunna få Titan att behålla den där galoppen. Hur många steg ska han orka? Jag vet att han verkligen inte orkar så många steg, så varje språng är en utmaning. Åh, tänk att få ha ett halvblod med så där härligt rullande galopp där man bara kan rida i varv efter varv efter varv utan att hästen blir trött av det!    Så är inte fallet med Titan tyvärr. Varje språng är jobbigt och risken att han förlorar kvalitet i galoppen ökar för var sekund som fortskrider. Därför tordes jag heller inte galoppera på alltför mycket, utan bröt av till en ändå ganska hyfsad trav om än inte så samlad som galoppen upplevdes. Jag frågade lite halvt upprymd Erik hur det såg ut från marken och han sade att det såg bra ut, att det nog var den bästa galopp han sett på Titan. Det kändes verkligen bra, och det är svårt att förklara hur lätt förlorat de där ögonblicken känns. Det är liksom en flyktig doft av någonting, något man kan förnimma och vips så är det borta. Så lätt förlorat.

Jag provade att göra om samma sak igen, och fick faktiskt till en riktigt fin galopp igen i vänster varv, men nu bröt jag av tidigare än gången innan.

I höger varv vill Titan gärna ta in höger rumpa för mycket, så jag får se till att få honom lite mer rakriktad i sin kropp, rikta in bakdelen på framdelen och framdelen på bakdelen. Den samlade skritten och traven var inte lika bra som i vänster varv, och självfallet blev heller inte galoppen lika bra, men den blev ändå mycket bättre än vad den för en tid sedan var.

Till sist lät jag honom trava på en del framåt och fatta en galopp som var mer framåt/nedåt än rund uppåt i höger varv, bara för att galoppen inte varje gång ska bli så jobbig. Avbrott till trav och varvbyte och därefter avslutade jag passet. Jag tror det blev ett pass på ca 20-30 minuter idag, önskan är ju att kunna hålla på längre och att stärka upp honom mer så att han orkar.

Efter passet gick jag fram och klappade och strök på Titan och han sträckte fram sitt huvud mot mitt. Jag lutade mig huvud mot hans och kände ett sådant lugn över Titan, han var där och då. Han andades lugnt och mjukt och vänligt på något vis. Erik höll just då på och fipplade med sin telefon, så jag fick prata med honom och be honom fota mig och Titan.    På kortet här nedan har vi haft en paus där jag pratade med Erik och sedan bad jag Erik fota, så det är inte riktigt samma känsla här som jag egentligen ville förmedla. Här är det mer jag som sträcker mig mot Titan, medan det minuten innan var mer ömsesidigt.

Jag känner att han kämpar, men också att han ibland vill skrika att det är omöjligt det jag ber honom om. Jag tror ju att han kan mer än han visar, och ständigt ger han lite mer och lite mer, så visst kan han. Idag var ju galoppen så otroligt fin för att vara Titan, jag är glad för att han ger mig det, jag vet hur mycket arbete det är för honom. Bent-kursen nu i helgen blir väl kanske den sista planerade kursen för Titan. Om jag tar med Titan igen, så blir det för att visa något specifikt för honom, men visst är det lättare att träna med ambitioner när man har något slags mål att kämpa mot. För min del innebär en Bent-kurs att jag skärper till mig med träningen för att visa för någon jag tror verkligen bryr sig och uppskattar det jag gör, och som dessutom inte blir nöjd när läget är sämre än sist utan godtagbara anledningar.