Nu har jag återhämtat mig efter helgens kurs, pust! På bilden ovanför är Marion och Prinsen med på bild. 

Det har varit en intensiv helg, med många ekipage att titta på. Just i fredags, dagen innan första kursdagen, fick vi veta att det på det ordinarie stället för kursen fanns misstänkt hästsmitta. Några hästar hade feber, men det var osäkert vad det berodde på, eftersom hästarna nyligen blivit vaccinerade. För säkerhets skull flyttades dock kursen till en närliggande anläggning, som för mig och Marion innebar en närmare resväg. :) 

Kursen var som sagt för Hanna Engström. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om helgen. Ekipagen som var där var duktiga, men jag vet inte om jag til fullo kanförlika mig med det som verkar vara målet..?

Om man nämner Akademisk RIdkonst, fnyser motståndarna och rynkar på nästan och säger att det bara är förböjda halsar och ridning i undertempo. Just detta med undertempo är faktiskt något som jag tycker att jag ofta ser när det gäller ekipage som ändå anses ha kommit lite längre. Hästarna verkar sakna den energi som behövs inför själva piaffen. Enligt vad jag erfar så är detta ett övergripande problem hos ekipagen, jag tycker att hästarna mest bara går långsamt, de tappar energin och schwunget i gången, de saknar fjädrande, luftiga och vilande steg. Istället för att få hästen att vila på steget, så blir det bara långsamt. Det blir markbundna knackiga gångarter.

Jag vill se stolta hästar som svävar fram. Inte spändhet, det är annat, men att det ser avslappnat och lätt ut samtidigt som hästarna har spänst i steget och vilar på det samtidigt som de kommer upp i luften och har ett tydligt svävmoment (i trav och galopp).

Den absolut bästa ritt som jag har sett, är Åsa Nilsson på sin fux Fritz, när de red för Julio Borba för några år sedan på Rockelstad slott tror jag det var. Åsa kunde rida en ritt på vanlig tygellängd, sedan red hon samma på hängande tygel och hästen lika fantastisk! Det var "breathtaking"!De längre komna ekipagen på de senaste AR-kurserna som jag har beskådat, har jag som sagt inte sett det resultatet, utan snarare det som ger motståndarna till AR rätt - brist på energi. Min fråga är: Varför blir det så? Vad missar ryttarna, eller är detta deras mål? Traven går i skrittempo utan svävmoment och svikt i steget, det blir mest bara stumt.

Vad säger tränarna om detta? Är det en del av vägen eller vad händer sedan?

Piaffen kommer inte, istället kortar ryttarna upp hästen genom handen och därmed försvinner energin och för att få hästen att röra på sig blir det ett ivrigt piskande med pinnen på hästens bakdel. Hästen går i en långsam, markbunden travtakt. Ser inte ryttarna att det brister? Ser inte tränarna att det brister? Är detta inte brister?

Det låter vackert och fint i filosofin, men är AR överlag egentligen vackert? Vad är det vi ser? Är det avvikelser från ”normala ekipage” som jag ser? 

Ett åtminstone bildskönt ekipage som jag har sett på sistone, är Christofer Dahlgren på Fardelejo. Dit vill jag att AR-ridningen ska leda. :)