Igår ringde jag på utsatt tid till Valla djurklinik för att höra hur det var med Cassie. Vi fick då det glädjande beskedet att hon var mycket bättre och att vi skulle få komma in och hämta henne. Sagt och gjort, vi åkte till Linköping och möttes av en betydligt piggare katt!

Efter utskrivning och betalning för besöket, åkte vi hemåt. Vi stannade till för att handla på hemvägen och jag satt då kvar i bilen med Cassie. Hon visade klara tecken på att vilja komma ut ur buren så fort som möjligt, så jag flyttade mig till baksätet för att ta ut henne. När jag satt mig där bak så tyckte jag att huvudet såg hängande ut på Cassie, så jag beslöt mig för att ta ut henne ur buren. När jag tog henne i min famn, så uppvisade hon samma tecken som vi lämnat in henne för, huvudet hängde betänkligt. Jag grunnade lite på det, och tänkte att det kanske ändå är på bättringsvägen.

Vi for sedan hem och när jag släppte ut Cassie ur kattburen så vinglade hon omkring med hängande huvud, sedan lade hon sig ner. Jag bad henne återigen att knata omkring lite, men huvudet hängde betänkligt. När hon försökte vända sig om, så hävde hon sig om, sittandes på bakbenen och med huvudet hängande. Normalt sätt så vänder hon sig om på ett helt annat sätt, nu såg det hemskt ut.

Så här såg det ut

Vi ringde direkt till veterinären som ansåg att så här skulle kissen inte bete sig - det var bara att åka raka vägen tillbaka till Linköping. :(

När vi kom fram dit pratade vi lite med veterinären. Tydligen hade Cassie trots symptomen, inte via blodprov visat kaliumbrist. Jag släppte ut henne ur buren och visade veterinären hur hon vinglade omkring med hängande huvud för att sedan lägga sig ner efter några få steg på golvet. Veterinären sade att Cassie inte var sådan då hon åkte ifrån sjukhuset. Det var bara att skriva under papprena och lämna Cassie återigen på sjukhuset.

Idag ringde jag på nytt för att få en lägesrapport. Cassie verkar pigg och glad igen, och kaliumvärdet låg visst på 4,2 mmol per liter blod. Det ska ligga mellan 3,5 och 5,1 mmol per liter blod. Dock hade de tagit kaliumprov igår när vi kom in (jag tror det var då, om jag förstod rätt på veterinären) och då hade kaliumvärdet legat på 3,2 mmol per liter blod - alltså något lågt.

Artikel om kaliumbrist hos katt

Veterinären vet inte riktigt vad som är fel på Cassie, men vi beslöt att hon får vara kvar där ytterligare en natt. Det var ju när de tog ur droppet som Cassie blev dålig igen. Vad jag förstod på veterinären så hjälper dropp till att föra kalium in i cellerna. Kanske är det ändå så att hon har kaliumbrist?

Jag frågade om riskerna med att tillföra kalium trots att blodet inte påvisar brist, och det är allvarliga biverkningar, det kan få hjärtat att stoppa.

Jag sade att jag gärna skulle vilja att hon är kvar hos dem för att se hur hon mår utan dropp. Om hon mår bra utan dropp, så kan vi ju hämta henne, men blir hon direkt sämre igen så är det ju något som fortfarande är galet...

Ja, jag vet inte hur det kommer gå med lilla Cassie, de vet ju inte riktigt vad som är fel på henne. Erik och jag är förstås förskräckligt ledsna. :(

Eftersom Cassie blev dålig igår och vi skulle ringa till veterinären mellan 11-12 idag för att höra hur det var med henne, så åkte vi till hästarna och tog ett kort pass i hagen istället för att rida ut.

När vi kom ut till hästarna stod de och åt av det spirande gräset i hagen, de verkade njuta av solen och njöt ännu mer när Erik och jag började borsta dem. Tyvärr hittade vi inte pälsskraporna som vi har hemma i förrådet någonstan, men en svettskrapa med taggar fick duga. Skönt, sa hästarna. :)

Dagen till ära hade jag ett schabrak och resårgjord till, samt det tredelade tränsbettet med lösa ringar plus remontnosgrimma på.

Till Perla hade vi också tagit fram en remontnosgrimma, som vi köpt på GeKås, men den var alldeles för stor, till och med på Titan! Konstigt, för den hörde till ett islandsträns, så jag undrar hur tillverkarna tänkte att den hästen skulle se ut. Perlas nosgrimma satte vi som en vanlig engelsk nosgrimma istället, löst runt nosen.

Medan jag red på Titan, jobbade Erik Perla vid handen. Jag såg inte så mycket av vad Erik och Perla pysslade med, men Titan kände jag lite på. Trots att han är ganska så otränad så försöker han verkligen göra de saker som han anstränger sig lite extra med, galoppen tycker han är väldigt skoj, så visst ville han galoppera. Innan dess kände jag lite på samlingen, även fastän det bara är små fragment av hur trevligt det kan se ut, så kändes han ändå fin. :) Han grymtade till lite grand ibland, kanske för att det är jobbigt då? Jag försöker att inte be om för mycket, men Titan vill gärna väldigt mycket och då riskerar han att göra för mycket så att det blir för jobbigt och då blir det inte bra heller.

Samlingstakten är ju inte alls ren, där har vi mycket att hämta tillbaka. Däremot kan jag från så kallad "samling" få honom att gå in i trav och från trav hämta tillbaka honom till "samling". Från samlat tempo och fatta en kort galopp med mycket lyft i framdelen.

Titan gjorde ändå jättefint ifrån sig, med tanke på hur mycket vi har tränat på sistone, dvs nästan inte alls. Jag berömde honom så mycket och han såg ut att ta det till sig. När jag hade hoppat av från hans rygg stod han lugnt och stilla och såg liksom ut att bara slappna av. Allt som allt red jag kanske 15-20 minuter.

Lite filosofiska funderingar:

Tänk så mycket en nosgrimma kan göra? ;) *Sagt med viss glimt i ögat* Det jag åtminstone känner är att vi just nu slipper ha en diskussion om det här med hur väl Titan ska lyssna på min hand. I ett visst inlärningsskede kan det kanske vara på sin plats att ha en nosgrimma, inte stenhårt åtdragen så klart, jag får in två fingrar på höjden mellan nosrygg och nosgrimma, så gapa kan han om han vill, men inte obegränsat mycket. När jag känner att han inte grälar så mycket med bettet kommer jag så klart att ta bort nosgrimman, men just nu när vi är lite ur form så kan det ibland vara bra som säkerhetsåtgärd. Jag tror förresten inte heller att något Pessoabett behövs i skogen, med tränsbett och nosgrimma kan han inte komma undan bettets inverkan som utan nosgrimma. Vid uteritterna har det gått mycket lättare att hålla honom kvar i tempo när han velat dra iväg

I förmiddags märkte Erik och jag att något var väldigt fel med Cassie, det första jag noterade var att när hon skuttade in och ner från fönsterbrädet så sprang hon förbi matskålen och in i hallen där hon omedelbart bums lade sig ner och sträckte fram framtassarna. Hon som alltid har sprungit raka vägen till matskålen, visade helt plötsligt inget intresse för den.

Egentligen började det hela igår, vad vi kan erinra oss. Cassie såg ut att skela med ögonen och pupillerna var ovanligt stora. Vi tänkte dock inte mer på det just då. Tanken slog oss aldrig att hon kunde vara sjuk.

Idag i varje fall, så kunde hon liksom inte höja huvudet, det var som fastlåst i ett hängande läge, nästan med hakan emot bröstet. Ögonen uppspärrade och med stora pupiller. I övrigt verkade hon inte så besvärad, hon viftade lite irriterat på svansen, men hade stora svårigheter med att röra huvudet. Först började alla möjliga tankar snurra i huvudet på mig, hon uppträdde nästan dement, tyckte jag. Hon har varit ovanligt kelig på sista tiden, tycker jag, och så nu såg hon nästan lite frånvarande ut på blicken.

Jag började febrilt leta på internet efter vad det kunde vara. Vi har inte katterna vaccinerade, och tankarna som slog mig var givetvis kattpest och kattsnuva. Efter att ha hittat att ett symptom på något av ovanstående (jag minns inte vilket) kunde vara brist på aptit, provade Erik att ge Cassie en korvskiva. Den åt hon nöjt upp. Däremot ville hon inte ha särskilt mycket av chokladglass från Lidl, något som hon annars brukar gilla.

Vi ringde genast till Valla djurklinik, och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Mellan hulkningarna försökte jag osammanhängande redogöra för hur Cassie betedde sig. Personalen på djursjukhuset upplös mig om att vi borde känna igenom Cassie för att se om hon hade ont någonstans, och om vi skulle åka in kostade det 1500 kr enbart i jouravgift. Efter en stund när jag lugnat mig och vi tagit oss samman kände Erik igenom Cassie. Inget ont någonstans och hon verkade normal i det avseendet. Ingen feber heller, 38,60 hade hon. Vi överlade en liten stund och beslöt oss snabbt för att agera nu. Om vi åkte in idag så kostar det förvisso extra i och med att det är jourtid, men vi skulle aldrig förlåta oss själva om vi väntade tills på tisdag och att allt hopp då är ute, om det är något riktigt allvarligt, som kunnat hindras med ett snabbt ingripande. Cassie verkade inte alls må bra, så vi ringde till Valla djurklinik och berättade att vi skulle komma in om en timme.

När Erik tog fram transportburen klev Cassie självmant in i den, nästan som om hon förstod att det var något som inte var rätt.

Väl framme på Valla tittade en veterinärassistent genast på Cassie. Hon berättade att kaliumbrist kan få katter att inte kunna lyfta på huvudet. I så fall skulle blodprov kunna påvisa sådan brist.

Efter en liten stund kom veterinären in och undersökte Cassie. Till slut fick hon också en kanyl insatt i frambenet där de tog ett par ampuller med blodprov. Efter ca en halvtimme kom ett resultat fram, och det var att Cassie hade försämrade levervärden. Hennes gulaktiga slemhinnor och även öron visade också på något med levern som är fel. (Erik kollade Cassie i munnen hemma, och han tyckte då att hon inte var så gul som hon såg ut inne på Valla.)

 Tydligen kan dåliga levervärden komma sig av att katter inte äter ordentligt, rentutav går på svält. Så är ju inte fallet med Cassie, men visst, idag verkade hon inte alls sugen på mat. Eftersom matskålen står framme med torrfoder hela dagarna, så har vi inte jättestor koll på vilken katt som äter hur mycket, men detta med huvudet som hänger märkte vi först ordentligt i förmiddags.

Veterinären tyckte att Cassie behövde vara kvar hos dem för att fler prover ska tas och fås svar på, och sedan kommer de givetvis att göra det som krävs. De upplös oss noga om att i och med jourtid nu en påskhelg så blir det snart ganska stora kostnader, men vi har ju Cassie försäkrad åtminstone. Sedan är det så att liv inte kan värderas i pengar. Givetvis lämnade vi kvar Cassie på Valla, lättade över att vi trots allt beslutat åka in dit, än att vänta tills helgen är över.

Nu väntar olycklig väntan. Imorgon 11-12 är det telefontid och då ska vi ringa för att höra hur Cassie mår. Hon får så klart vara kvar där så länge som det behövs, men vi hoppas för hennes skull att vistelsen inte blir så långvarig och att det faktiskt är kaliumbrist som orsakar hennes hängande huvud.

I och med köpet av den nya hästtransporten, så har vi inte längre något behov av den gamla hästtransporten, så nu är den till salu.

Enaxlad Trane hästtransport i bra skick.

Totalvikt 1300 kg, max lastvikt 620 kg. Sommardäck i fint skick, vinterdäck med dubb, samt reservdäck (nytt) följer med transporten. Golvet är bytt för två år sedan. Urtagbar gummimatta i helt och bra skick. Nyskattad till och med 2010-03. Besiktad till och med 2009-10-31.

Idag blev det en längre ridtur i det sköna vädret! Jag hade det tredelade bettet och en remontnosgrimma på Titan, han gick faktiskt fint på det. Med denna betsling kan han inte ta bettet och dra iväg som han har gjort när jag varit snällare och inte haft nosgrimma. Jag är ju inget fan av nosgrimma, men i vissa fall har det visat sig behövligt, vare sig jag vill eller inte. :/

Det enda tråkiga idag var att det var väldigt blött i skogen, så grusvägen var det enda vi kunde hålla oss till. För hästarna är det nog mest som transportsträcka, ungefär som motorväg för oss själva. De verkar klart föredra att gå i skogen.

Vi har börjat titta på ridleder till sommaren! Nu när vi har ett hästsläp som vi kan köra båda hästarna i, så är det ju faktiskt möjligt att åka iväg. Vi fick hem tidningen Hästen igår och i den tog de upp en hel del förslag på olika ridleder som finns i landet. Förstås blir ju inte tjusningen lika stor som när man rider ut helt på egen hand, men det absolut svåraste att lösa är just vattenfrågan. Om man övernattar på en gård där det finns vatten och tak över huvudet samt hage till hästen, så har man mycket av problemen lösta. Dock kostar det förstås en slant att övernatta på gårdar förstås, upp till en tusenlapp per natt för ryttare och häst kostade det om man rider på ridleden i Södermanland . 50 mil ridvägar fanns det att rida på, så det räcker ju till. En annan led som vi vore sugna på, är hovleden på Gotland. Den består av 60 mil att rida på!

Jag har tittat en del på filmer med spanska hästar, då företrädesvis P.R.E Något som jag har noterat är att de spanska hästarna ju rör sig med väldigt lite svävmoment i traven (det är just traven som jag har iakttagit). Det ser nästan ut som islandshästar som töltar, de spanska hästarna liksom bara flyter fram utan att studsa fram så som halvblodshästarna ser ut att göra.

Många säger att P.R.E är väldigt lätta att sitta på. Själv har jag ingen erfarenhet, men jag undrar varför hästarna rör sig på detta vis? De ser inte ut att ha särskilt korta och stumma kotor. Tittar man på hur halvblodshästarna rör sig så rör de sig mycket uppåt och nedåt i traven.

Att det kan skilja så mycket i hästars olika rörelsemönster, det är faschinerande att betrakta.

Länge och väl, för att inte säga under åratal, har Erik och jag velat ha en hästtransport som vi kan köra båda hästarna i samtidigt. När det nu på Blocket för några veckor sedan dök upp en Boj Bravo 225SEH blev längtan än större. Vi beslöt oss för att åka och titta på hästtransporten och samtidigt passa på att göra ett besök i Boj-fabriken i Klippan.

Sagt och gjort, i tisdags åkte vi hemifrån 05.40 för att vid 11-tiden vara framme i Klippan. Vi fick en bra visning i hallen där de bygger ihop nya Boj-transporter, det var väldigt imponerande att se.

Efter en titten i bygghallen fick vi skåda en något annorlunda hästtransport ute på gården. En rosa Christ med en totalvikt på 2700 kg! För all del, den lastade 1700 kg ungefär, men en rosa hästtransport..? Njae, trots det ganska låga priset (51tusen för en-08) så var vi inte intresserade. Vi for istället vidare för att titta på Bojen som vi sett på annons.

Vad annat kan man säga, än att köp blev det?

Idag var det dags att låta hästarna åka i transporten för första gången, då vi skulle åka för att låta vaccinera dem.

Hästtransporten har kombiläm, så man kan välja om man vill ha step up eller ramp. Vi valde att lasta dem med ramp eftersom det är vad vi alltid har gjort förut. Titan var den som först fick kliva på. Han var lite tveksam i början, undrade om det verkligen var rätt, men efter några sekunder stod han lugnt inne på vänster sida. Han brummade sedan lite för att liksom locka på Perla som fortfarande stod kvar utanför. Då det var dags för Perla att kliva på gick hon så snällt in. Det är skönt med lättlastade hästar! :)

Allt gick väl, och hästarna verkade nöjda med att ha varandras sällskap under åkturen. Vi är mycket nöjda med vårat inköp, men nu börjar förstås nästa idé att ta form, och det är att skaffa ett kameraövervakningssystem till hästtransporten. Även fastän hästarna står snällt och lugnt, så känns det skönt att kunna se vad som händer, OM något skulle hända.

Idag gjorde Erik och jag lite arbete vid handen med Perla och Titan. Istället för hackamooret som jag har haft på uteritterna, hade jag idag ett tredelat bett med lösa ringar. Titan tyckte väl att det var sådär kul att få ett bett i munnen, han har aldrig varit särskilt förtjust i det. Till råga på det hade jag en remontnosgrimma på honom, jag som sällan brukar nosgrimma på hästarna. Nåväl, idag fick han ha det på sig eftersom det var länge sedan han hade bett.

Jag hade ett kortare dressyrspö i handen och det fick fart på herr Titan. Förr om åren när jag jobbade honom en del vid marken och skulle börja med travfattningarna, tog jag hjälp av spöet för att få honom att lyfta inner bak samtidigt med ytter fram. Framåtbjudning fanns där idag, med eller utan spö vid sidan. Till en början kändes öppnan lite väl tung, men det kommer väl med tiden. Dessutom tränade vi i hagen som var både mjuk, ojämn och sluttande så förutsättningarna var väl inte de bästa. Hur som helst var Titan duktig ändå, öppna, sluta, förvänd sluta gick fint av det lilla jag bad om. Visst har vi haft mycket bättre dagar, men nu med så långt uppehåll mellan varven får man nöja sig med det lilla.

Erik provade att jobba Titan lite vid handen och han tyckte också han kändes fin. Sist av allt satt jag upp på Titan en kort liten stund och kände på rörelserna uppsuttet, lite diagonalsluta och lite bakdelsvändningar samt på slutet lite trav i båda varven. Idag fick han till sådär riktigt mjuk fin trav som det är så lätt att sitta i. Bakbenen vinklades fint och han kändes väldigt härlig!

Erik jobbade Perla vid handen och hon såg fin ut från min plats där jag satt på en sten i hagen. Framåt-nedåtsökningen finns där, men hon har lite svårt att hitta slutan i ena varvet, hon trampar lätt tillbaka med bakbenet istället för att kliva inunder sig. Trots allt har hon så mycket lättare för sig att röra sig smidigt, än vad Titan har, så hon kommer säkert att bli en mycket fin ridhäst när hon får mer träning!