Frågan är berättigad. Efter att nyligen ha pratat med en vän så fick jag åter igen nya funderingar kring detta med ridning och då i synnerhet dressyr.

Rider jag för att kunna visa upp min häst på ett cirkusmässigt vis, med rörelser än mer spektakulära än en annan häst? Vad är det jag vill uppnå med min ridning? Vilka är mina prioriteringar?

Om vi nu ska ta exemplet hur det ser ut på tävlingsbanorna, så ska hästarna imponera på domarna och publiken. Att se en stor dressyrhäst röra sig på dressyrbanan ser onekligen mäktigt ut, ungefär som att titta på ett muskedunder till bil, med muskler och en vrålande motor under huven. Står man vid en dressyrbana och ser och hör hästarna på nära håll, så låter det också ganska mycket om dem. De svettas, blodådrorna syns, öronen är oftast spikrakt framåt, det kommer fradga ur munnen och ofta är de skummiga på halsen och mellan benen. Det dundrar på rejält när de springer förbi. Att då se en häst utföra ett helt program på högsta dressyrnivå, där allt mellan piaff och ökad galopp ingår är en imponerande syn för de flesta. Är det inte också det som ryttaren vill, att ekipaget ska imponera och bli beundrat? Att få hamna överst på prispallen (eller i detta fall få rosetten som signalerar 1:a pris)?

För många är det en mäktig syn att se en tämligen späd ryttare som kontrollerar ett så stort djur som hästen och oftast är det hästar med en mankhöjd på 170 cm och därtill som vi talar om.

Om jag istället erinrar mig den syn som jag har sett av uppvisningar i Akademisk Ridkonst, så är det sällan några frustande och heta hästar som syns inne på ridbanan. De flesta ekipage rider i ett ganska mjukt och lite långsamt tempo. Hästen ser inte överdrivet på hugget ut och ryttaren sitter oftast inte lika perfekt kontrollerat som dem inne på dressyrbanan. De ter sig ganska oansenliga egentligen jämfört med den show som tävlingsbanan kan erbjuda.

Det är lite som att jämföra muskelbilar mot klassiska bilar...

Varför väljer någon då att rida Akademisk Ridkonst? Jag har ofta fått höra att det är de obegåvade ryttarna, som aldrig kommer någonvart på ridskolan, som börjar med Akademisk Ridkonst. Frågan är om det verkligen är det sanna svaret?

Ser jag till mig själv så har jag alltid velat kunna rida så att det ser vackert ut med hästen, jag trodde att det skulle komma på ridskolan också efterhand. När jag blev varse om att varje ridpass innebar att man blev ganska ordentligt svettig och om man ansträngt sig väl för att få hästen att röra sig som ridläraren ville, då kändes det inget vidare bra i sinnet efteråt. Jag minns ganska väl vilka ord en tjej på ridskolan gav mig, efter att jag hade ridit en lektion på skolans trögaste ponny. "När jag rider xx så rider jag honom så hårt att han går på tygeln". Så var det alltså man skulle göra, man skulle rida hästen hårt för att den skulle gå på tygeln.

Nästa gång jag red den tröga ponnyn red jag honom hårt, jag drev och försökte lyfta hans tunga huvud med min hand. På något vis lyckades jag åstadkomma någonting, för under en bit av lektionen kändes han mycket rundare och finare och blev lättare att rida. Han orkade väl en stund, sedan hängde han på i handen igen. Jag kämpade mig blå och vad rejält blöt av svett efteråt. Hur det kändes i själen..? Inget vidare, jag kände mig grym mot den stackars ponnyn som tvingades stå ut med ridskolelivet och dessutom forcerat honom att göra mer än vad han orkade och ville själv. Den stackars ponnyn fick aldrig pension, han stod kvar på ridskolan till den dag han dog, har jag hört... Ett antal år tidigare var det på tal om att han skulle fått gå i pension, men så blev det tydligen aldrig.

Den där ridkänslan gav mig ingen lycka, det var inte så jag ville rida min häst. Ett antal gånger har jag också ridit brutalt på detta sätt, och varje gång efteråt har det känts lika illa i kroppen.

Jag strävar inte efter att imponera på människor, jag vill att hästen ska må bra av min ridning, jag vill inte göra honom sjuk eller illa till mods. Jag vill inte att hästen ska vända och gå ifrån mig i hagen när jag kommer för att hämta honom.

Min häst är kanske inte perfekt skapt för dressyr. Det är ju inte hästen som är till för dressyren, utan dressyren som är till för hästen. Varför ska jag då kräva mer av min häst än vad han förmår och orkar att prestera? Jag tror att det då i längden kommer resultera i antingen psykiskt dåligt mående, eller fysiskt.

Är din ridning gymnasticerande och uppbyggande för din häst, både psykiskt och fysiskt? Så vill jag att min ridning ska vara för min häst i alla fall.