I förrgår red jag och Erik ut på en kortare långritt med Titan och Perla. Under vår semester har vi planerat att rida hem till min pappa, men för att göra det, var vi tvungna att hitta en överfart genom skogen där det inte finns någon väg. Därför beslöt vi oss för att göra en kortare dagstur och undersöka möjligheterna att ta sig genom på ett lämpligt ställe. Vi har nu terrängkartan och kompass med oss, det underlättar betydligt navigationen i skogen.

Vi förberedde oss genom att packa med det Trangia-kök som Erik fick i 30-årspresent och en påse med någon slags pastagryta. Egentligen hade vi velat ha frystorkad vildmarksmat från Blå Band, som vi hade på långritten vi gjorde för några år sedan, men eftersom vi inte lyckats hitta någon sådan mat i de matbutiker vi handlar i, fick vi nöja oss med liknande pastamat. Erik gjorde iordning smörgåsar med stekt ägg på, men när vi väl ridit iväg insåg vi att vi hade glömt dem kvar hemma. När vi stannade till hemma hos Eriks föräldrar för att fylla upp vatten passade Erik därför på att bre några mackor med ost och skinka och ta med därifrån, sedan fortsatte turen vidare.

Strax innan vi var framme vid det ställe där vi trodde oss kunna hitta en väg genom skogen, tog vi en rastpaus vid en sjö. Vi har köpt en ihopfällbar hink som vi har med oss på långritter och i denna fyllde vi vatten som vi gav hästarna, de var ganska törstiga trots att vi hållt ett lugnt tempo. Sedan passade vi på att äta våra nygjorda mackor medan hästarna tuggade i sig av ljung och blåbärsris. Efter en stund hade faktiskt både Perla och Titan varvat ner och stod och halvsov medan Erik och jag gjorde oss redo för att rida vidare. Vi valde att vänta en stund och åt själva av blåbären som fanns tills hästarna började piggna till, då som först satte vi oss upp och red vidare.

Nu var svårigheten att hitta var vi kunde rida tvärs genom skogen och hitta ut till vägen som vi planerat komma ut på. Vi kunde inte rida söderöver, för då hindrades vi av en bäck, vi var alltså tvugna att hålla oss norröver bäcken, för att slippa korsa den. Höll vi för långt norrut möttes vi av ohyggligt tät granskog, den var ogenomtränglig för oss på hästarna, så vi fick istället rida i kanten av ett gammalt kalhygge, där nu björksly börjat att växa upp. Det är inte alldeles lätt att se genom sly när det växer så tätt, men efter en kortare sträcka kunde vi rida in i lite äldre och mindre tät skog och vi hittade något som liknade en gammal stig, förmodligen djurstig. Den följde vi tills vi faktiskt hittade till den lilla skogsväg vi planerat att komma ut till.

När vi nu kommit ut, trodde vi att vi kommit norröver en bäck, men det visade sig att vi kommit söder om bäcken. För att undvika att korsa bäcken, där bron såg lite murken ut, red vi istället söderut, men snart möttes vi av en enorm kohage inhägnad med taggtråd. Vi följde oförtrutet taggtrådsstängslet, för vi tänkte att någonstans tar ju hagen slut, och det förmodligen i närheten av den väg vi tänkt rida på. Tyvärr visade det sig, efter att vi undersökt alla möjligheter, att hagen inhägnade vägen så mycket att vi faktiskt inte kunde rida vidare. Vid sidan om vägen var det som en vägg av tät granskog, så slokörade bestämde vi oss för att försöka korsa bäcken med hästarna. För att göra belastningen på bron lite mindre, hoppade vi av hästarna och ledde dem över bron, tack och lov höll den!

Nu var resten av ridningen inga problem, vi tar oss lätt resten av vägen hem till pappa. Vi slog därför middagsläger på en lämplig plats. Det gick lätt att få fyr på Tangria-köket och maten hade snart kokat upp medan hästarna betade jämter oss.

Maten smakade riktigt bra och nöjda och belåtna sadlade vi hästarna och red vidare.

Vid en vändplan fick vi ta ut en kompassriktning mot den väg som vi skulle möta på, efter att rida genom skogen en bra bit, uppskattningsvis ca 1 km. Till en början såg allt lätt ut, vi red på en skogsmaskinsväg, men när vi kom fram till ett jakttorn tätnade skogen. Nu var det inte så gamla träd omkring oss, men de växte tätt. Till slut kom vi i alla fall genom snårskogen och ut på ännu ett gammalt kalhygge, med sly uppvuxet. Här var dock markytan ganska jämn och den var inte sumpig någonstans, så att ta sig genom detta kalhygge gick förvånansvärt bra och snart hittade vi till en ny skogsmaskinsväg som ledde oss till grusvägen som vi tänkt hitta till.

Härifrån hittade vi lätt hem, nu var alla vägar utmärkta på kartan. Hästarna kände nog också på sig var vi befann oss (vi skulle komma ut på en större väg där vi ridit på tidigare långritter), för de höjde gärna tempot och vi red på först i trav, sedemera i galopp så länge hästarna bjöd på det. Så sakteliga saktade hästarna av och vi fortsatte i sakta mak fram till en sjö där vi återigen tog en paus och bjöd hästarna på vatten från sjön.

Efter uppsittning red vi vidare och red snart in på en mjukare grusväg med mycket gräs. Här blev tempot återigen lite högre, först trav och sedan galopp tills hästarna visade tecken på att vilja sakta av, då gjorde vi det. Efter en skrittpaus tog hästarna fart på nytt uppför en backe och snart började vi känna igen oss där vi tidigare under dagen red in på det första kalhygget. Nu red vi till och förbi första rastplatsen och fortsatte sedan jämter sjön, men senare gick vägen ihop med den grusväg vi kommit från på förmiddagen och sedan var det samma väg tillbaka hemåt.

Vi stannade till hos Eriks föräldrar, där bjöds hästarna på ett par morötter var och vi tog en vilopaus avsuttna. Efter vilan var det nu bara spurten kvar, nu var vi ju i hemtama trakter.

När vi äntligen kom tillbaka till hagen, hade vi varit ute i dryga 9 timmar med pauser under vägen. Det var en lång men härlig dag och jag tror att hästarna uppskattade det lika mycket som oss. De verkade inte särskilt trötta utan ganska nöjda.

Det som Erik och jag känner, är att vi skulle vilja ha bättre sadelväskor med oss. Nu har vi ett par, som vi trodde var i läder, men de är nog i läderimitation. Det märks eftersom de inte är så följsamma som vi vill att sadelväskor ska vara, och rymmer heller inte så många liter som vi skulle behöva. Nu har vi letat runt lite bland sadelväskor och hittat ett märke som heter Ortlieb som har några sadelväskor som verkar fantastiska, lika fantastiska som priset de kostar, dryga 1000 kr paret. 135 Euro ungefär kostar de. Nja, vi får nog vänta med det, det är lite för mycket utgifter nu för att det ska kännas motiverat att köpa så dyra väskor. Däremot ska vi spana efter så kallade "banan"väskor att ha baktill på sadeln.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är åtta år sedan jag senast skrev på denna blogg. Jag skaffade en egen hemsida och bloggade vidare på den ett tag, men nu skriver jag ett inlägg här igen. Jag funderar på att lägga ner hemsidan då jag känner att den har tjänat ut sin roll. Jag hi...

Efter många år på först bloggagratis och under senare år på bloggplatsen så har jag bestämt mig för att flytta bloggen. Jag saknar många funktioner här på bloggplatsen och det är vad som gjort att jag bestämt mig för flytten. Numera ligger min blogg ...

Titan och Perla har fått stå lite åt sidan nu när vi har fokuserat på att förbereda Distinguido inför att åka transport och vara med på kurs. Idag längtade jag dock efter att rida Perla, så det blev hon som fick komma ut först. :-)   Då jag inte ...

Idag fick Erik en avbokning mitt på dagen, så han kom hem och vi åt lunch tillsammans. Efteråt gick vi ut och tränade Distinguido. Idag fortsatte jag träningen med slutan och nu verkar det som att Disto har förstått kombinationerna av hjälperna f...

Nu har det åter igen varit dags för ridsport på TV. I år har jag inte brytt mig om att ens titta på sändningarna, för jag vet att jag mest skulle sitta och bli besviken. Dressyren är inte dressyr i mina ögon, de flesta ryttare har hårt, hårt åtdragna...